Efter vinterns inventering: Antalet vargfamiljer klart under miniminivån

2018-06-02 |

Som det ser ut efter de senaste tre årens inventeringar blir spår efter varg snart sällsynta igen i Sverige.

Som Rovdjursföreningen redan i mars kunde konstatera är den svenska vargpopulationen nu inne i fritt fall sedan våren 2014.
Under vinterns inventering konstaterades endast 30,5 familjegrupper att jämföras med 43,5 vintern 2014-2015.
En minskning med 30 procent.

Årets båda inventeringar, den fysiska och spillningsinventeringen, ger båda samma resultat: När vinterns inventeringssäsong avslutades 31 mars fanns inte fler än runt 250 kända levande vargar i landet.
Den omfattande tjuvjakten på varg som pågått under senare år finns av
naturliga skäl inte med i statistiken eftersom den exakta omfattningen
inte finns dokumenterad.
Samtidigt som den fysiska inventeringen av antalet familjegrupper genomförts under vintern har även en spillningsinventering gjorts. Den senare visar att det fanns +- 315 vargindivider i den svenska populationen.
20 av dessa tillhör den norska populationen enligt gängse fördelningsprincip av gränsreviren, dessutom har 44 svenska vargar av de DNA-identifierade konstaterats döda senare under inventeringsperioden.
Vilket innebär att den svenska populationen när inventeringsperioden var över bestod av +- 250 individer - minus det antal okänt dödade i tjuvjakt, drunkning,
ihjälsparkade etc.
Spillningsinventeringens resultat jämförd med den fysiska inventeringen visar i princip samma siffror när årets kända döda familjegrupper dras bort. I inventeringsrapporten anges antalet familjegrupper i Sverige till 28 plus 2,5 familjegrupper på den svensknorska gränsen. Drar vi bort de familjegrupper som försvann helt eller delvis under licensjakt och skyddsjakt under den gångna
vintern har vi inte mer än 24 familjegrupper kvar vid
inventeringsslutet.
Alltså 240 vargar enligt nuvarande omräkningsfaktorn
tio.
Räknar vi med den rätta som snart kommer att införas, alltså
faktorn åtta, har vi inte mer än runt 190 vargar. Och redan ropar Jägarförbundet på fortsatt licensjakt kommande vinter.

Dokument för nedladdning

Ulv_Slutrapp_17-18.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen