Efter Funäsdramat: - Vilda djur ska ses som individer

2011-04-06 |

Fråga till miljöministern Andreas Carlgren från Jens Holm (V) med andledning av Björnungarna i Funäsdalen

För några dagar sedan avlivades tre björnungar av polisen i Jämtland. Orsaken till beslutet var att polisen bedömde att ungarna var i dåligt skick och att polisen inte ville att de skulle lida. Enligt polisen var det olämpligt att låta dem vara kvar.

Bakgrunden till att björnmamman övergav sina ungar är allmänt känd. Länsstyrelsens bedömning var att mamman sannolikt skulle återvända till sina ungar. Så blev inte fallet. Samtidigt fanns det en djurpark som var beredd att ta hand om ungarna. Experter uttalade också att ungarna inte skulle klara sig många dagar utan mammans mjölk.
Händelsen i Funäsdalen är mycket tragisk. Enligt min mening visar den att osäkerhet råder kring hur myndigheter bör agera i dessa fall. Om detta vittnar också den efterföljande debatten som varit i media. Mediedebatten har också visat att det finns ett starkt stöd från allmänheten för att vilda djur ska räddas i utsatta situationer, att de ska ses som individer som ska ges skydd och vård.
Min fråga till miljöministern Andreas Carlgren är:
Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att ansvariga myndigheter bättre ska kunna hantera sådana här situationer och för att de vilda djurens behov av välfärd ska sättas i centrum?

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen