Död varg hittades flytande i tjärn i genetiskt viktiga Gåsbornreviret på gränsen Filipstad/Hällefors

2012-05-06 |

En död varg har hittats ett tjärn i Filipstads kommun.
Vargen låg och flöt i Stora Rötjärn nära Sångshyttan, på gränsen mellan Filipstad och Hällefors kommuner. Polisen vill nu har reda på om vargen kan ha förgiftats eller fått någon smitta från den slaktplats som ligger i närheten.
En utredning om grovt jaktbrott har inletts av en miljöåklagare.
Den döda vargen är den tjugonde kända vargen som dött i Skandinavien i år.

Det finns inga yttre skador på vargen som upptäcktes i tjärnet av några personer som passerade platsen. Därför är polisen angelägen om att få reda på vad som orsakat vargens död.
Stora Rötjärn ligger inom det genetiskt viktiga Gåsbornreviret som sträcker sig utefter gränsen mellan Värmland och Örebro län. Föräldratiken i reviret härstammar från norska Kynnareviret. Sannolikt är den döda vargen från Gåsbornreviret, men i princip kan det vara en för området främmande varg.
Slaktplats för älg som ligger nära tjärnet har undersökts av polisens tekniker. Man söker ett svar på frågan om vargen möjligen ätit utlagt gift bland slaktresterna. Och då kan brottsrubriceringen komma att bli förgöring.
Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala tar nu hand om vargkroppen för att undersöka dödsorsaken och också genom DNA ta reda på vargens utsprung.

Fakta
Förgöring är ett brott enligt svensk lag. I 13 kap 8 § brottsbalken föreskrivs:
Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, dömes för förgöring till böter eller fängelse i högst två år.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för fara.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen