DNA-analysen klar: Vargen i Överkalix är viktig men svenskfödd

2016-01-18 |

Den varg som sedan några veckor finns i skogarna norr om Överkalix är inte en invandrare, men väl en riktig långvandrare.
Gott och väl 60 mil är det ner till Prästskogshöjden där tiken är född, fågelvägen.

Vargen som troligen är en liten tik enligt spårarnas bedömning, är född 2014 i reviret Prästskogen 3 nordväst om Färila i Hälsingland.
Könet fick inget genomslag i DNA-analysen, men bedömningen IRL är att det är en tik. Är det en tik är hon unik. Tikar brukar inte gå några längre sträckor när de lämnar sitt födelserevir. Vilket också återspelglas i den svenska vargpopulationens hopklumpning i Mellansverige.
Vi har haft en långvandrerska tidigare, Kynnatiken som gick ner från Kynnareviret väster om nordligaste Värmland hela vägen till norra Skåne innan hon vände upp och tog revir i trakterna av Älmhult i södra Småland. Där hon sköts under en uppmärksammad skyddsjakt sedan hon inte kunde låta bli de dåligt hägnade fåren i området.
Även om vargtiken i Överkalix inte är en invandrare är hon ändå en genetisk viktig varg, en så kallad F1, eftersom den är avkomma efter invandraren Galvenhanen (F).
Om hon tänker stanna i Överkalix eller gå vidare norrut återstår att se.
För att den svenska populationen skall dra nytta av dess genetiska
företräden måste den återvända söderut.
Någon etablering i nuvarande område lär inte fungera med ren i området. Eller också är hon en pionjär.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen