Den gamle Rialahanen har flyttat till Värmland norr om Karlstad visar DNA-analys

2013-01-23 |

Den gamle varghannen i Rialareviret har flyttat till Värmland där han nu går med en ny tik, visar DNA-analyser av spillning.
Det innebär att det revirmarkerande par som under vintern spårats i Rialareviret är två än så länge okända vargar.

Ä Vi räknar med att DNA-analyser kommer att ge viktig information efter sommaren, säger rovdjurshandläggare Hanna Dittrich Söderman på Länsstyrelsen i Stockholm.

Tre spillningar som samlades in strax före nyår i trakterna kring Forshaga i Värmland har visat sig komma från den varghane som under flera år funnits i Rialareviret, och som av rovdjursforskningen fått beteckning M09-01. Hanen är en avkomma till den invandrade finskryska hanen i Galvenreviret i Hälsingland.

Ä Man har hittat DNA av hög kvalitet i samtliga tre spillningar och alla visar sig komma från honom, säger Hanna Dittrich Söderman.

Hanen går nu tillsammans med en tidigare okänd tik född i det intilliggande Brattforsreviret. I Brattforsreviret har det fötts valpar 2010 och 2011.

Det är känt att varghanar som förlorat sin partner ibland vandrar ut från sitt revir. Oftast vandrar de till närliggande revir om det finns ensamma tikar där. De kan också etablera nya revir i närheten av sitt ursprungliga revir, men vanligtvis sker detta inom fem till tio mil från det ursprungliga reviret.

Avståndet mellan Riala och Forshaga är strax under 30 mil fågelvägen, och enligt de forskare som Länsstyrelsen har talat med finns det inget känt exempel på en varg som redan etablerat sig i ett revir som vandrat så långt för att etablera sig på en ny plats.

I slutet av december 2012 spårade Länsstyrelsen ett revirmarkerande vargpar i Rialareviret. De senaste dagarna har Länsstyrelsen åter spårat vargparet flera gånger och noterat revirmarkeringar från båda djuren.

Fler SRF-aktuellt

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen