De två misstänkta för att ha dödat Fansenvargen åtalade för grovt jaktbrott

2012-03-12 |

Foto: Polisen. Vargtiken hittades i skogen vid sjön. Kroppen hade omfattande skador.

De två misstänkta för att ha dödat vargtiken på sjön Fansen förra året i februari har nu åtalats för grovt jaktbrott. De riskerar upp till fyra års fängelse.
Åklagarens främsta bevisning att männen var på plats är DNA från en av dem som kissat på platsen. Polisen har också med hjälp av pejling mellan GSM-master i området kunna fastställa att de var på platsen under söndagen när de använde sina mobiltelefoner för samtal mellan sig 24 gånger för tidpunkten då vargen dödades.
Männen är i 40- och 50-årsåldern.
Sjön Fansen ligger vid gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland, norr om Åmotsbruk.

Åklagaren hävdar att 50-åringen som är från Ovanåkers kommun redan dagen innan händelsen spårat varg i området.
Dagen därpå, söndag 6 februari förra året, har han tillsammans med 40-åringen som är från Bollnäs kommun gett sig ut på sjön Fansens is och fortsatt sökandet, 50-åringen på skidor och 40-åringen på skoter.
De fann delar av familjegruppen i Sjösvedenreviret vid sjön och fick den att skingras.

Förföljdes med skotern
En av vargarna, en ung vargtik, sprang ut på sjön och enligt åklagaren åkte 40-åringen efter henne 500 meter med sin skoter och körde på henne flera gånger.
Tydliga spår i snön visar hur vargen tumlat runt där den träffats av skotern. Vargtiken dödades sedan med kraftiga slag mot huvudet, sannolikt med en träpåk eftersom det fanns träflisor i vargtikens ögon.

50-åringen pekades ut
Polisen fann urin efter en av männen vid brottsplatsen. En telemast visade att två män varit i intensiv kontakt med varandra vid tidpunkten för händelsen.
Männen blev direkt misstänkta för brottet.
Efter tjuvjakten kallades personer med höga positioner inom jägarförbundet i Gävleborg till förhör. En av personerna pekade då ut 50-åringen som skyldig till brottet.
Han hade ryktesvägen fått den informationen och sa att 50-åringen var känd för sina tvivelaktiga jaktmetoder.
I slutet av augusti anhölls de båda männen. Båda två förnekade till brott.

Otillbörligt lidande
Åklagaren beskriver tillvägagångsättet som vargen dödades som att hon utsattes för "otillbörligt lidande".
Skadorna på tiken var omfattande; förutom skallfrakturen hade hon inre kraftiga blödningar, revbensfrakturer och en fraktur på svanskotan.
Männen nekar till att ha dödat vargen.
Enligt åklagaren finns ett vittne som fanns vid sjön både lördag och söndag.

 

Dokument för nedladdning

Klipp från Våra Rovdjur.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen