De gjorde ett viktigt arbete för vargen när det begav sig

2015-05-12 |

Hans-Ove Larsson

Under senare tid har flera personer med starkt engagemang för våra skandinaviska rovdjur lämnat oss.
I går måndag begravdes Hans-Ove Larsson, Stockholm, tidigare zoologiskt ansvarig för Skansens djurpark. Han blev 68 år.
Hans-Ove Larsson blev starkt engagerade i vargfrågan som tog fart 1983 i samband med den första valpkullen föddes i Värmland.

Hans-Ove Larsson var styrelseledamot i Föreningen Våra Rovdjur 1985-87 som bildades i Värmland.
Våra Rovdjur slogs samman med Varggruppen som blev Svenska Rovdjursföreningen. Där var han verksam i styrelsen mellan åren 1999 och 2012.
Vid sidan av sitt arbete på Skansen blev han också författare och skrev boken Varg redan 1988. Det fanns då ett stort  behov hos allmänheten att få veta mer om detta djur som var tillbaka i den svenska naturen.
Över 300 människor deltog i begravningen under måndagen.
I Norge har Yngve Kvebaek 61 år gammal hastigt gott bort. Han var daglig ledare i SRFs systerförening Foreningen Våre Rovdyr och också dess redaktör. (Se artikel nedan)
Och i helgen avled i rovdjurskretsar välkände biologen Per Egil Hovind 69 år gammal.
Per Egil och är en av pionjärerna när det gäller varg i gränstrakterna mellan norska Hedmark och Värmland.
Han spårade varg där mellan 1960 och 1978. Och det var han som kunde  berätta att det föddes en valpkull i Trysilområdet redan 1976, alltså åtta år innan den första vargvalpkullen föddes i Nyskoga i Värmland 1983.
I slutet av 70-talet började han arbeta med TV och fick han anställning hos NRK där han arbetade med naturfilm inom redaktionen Ut i naturen.
Hos NRK blev han kvar till sin pension.
I länken nedan finns en artikel från tidningen Våre Rovdyr som ger en bra bild av Per Egil Hovinds viktiga arbete i gränstrakterna under 70-talet.

 

Dokument för nedladdning

Historik.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen