Centerns rovdjurspolitik saknar förankring på landsbygden

2013-09-25 |

För att slå vakt om livskvalitet och utveckling på  landsbygden måste rovdjursstammarna hållas nere. Det är Centerpartiets budskap i fredagens NWT, och det är uppenbart också tanken bakom det rovdjurspolitiska förslag som Regeringen lade fram förra veckan. Sänkta miniminivåer som öppnar för massiv jakt på våra rovdjursstammar är kärnan i förslaget. Den negativa synen på rovdjur genomsyrar hela Centerpartiet, det framkom vid partiets kongress som hölls i Karlstad  under veckoslutet. Och det är Centern som äger frågan i kraft av partiets två ministerposter för Miljödepartementet och Landsbygdsdepartementet.


Centern och Regeringen vill bland annat att vargstammen ska glesas ut i de mest vargtäta delarna av landet. Och dit hör Värmland. Färre betesdjur och igenväxande marker är, enligt debattartikeln, problem som ska hanteras genom att hålla ner rovdjursstammarna. Fakta är att fårnäringen i Värmland inte minskat alls de senaste tio åren. 2012 vargdödades sex av länets
18 000 får, året innan 14. Om detta signalerar att vargstammen är för tät - var i vårt land finns det då plats för vargen? Tongångarna känns märkvärdig lika de som företrädare för Jägareförbundet använt i snart 20 år för att hålla
rovdjurspopulationerna av rovdjur nere.

Det heter att ”landsbygdsborna knäar under rovdjursoket”. Detta stämmer inte. Jägarna har tagit människorna på landsbygden som gisslan för sin egen vinning skull. För dem handlar det endast om att kunna släppa sina hundar för jakt och ha ensamrätten till älgköttet. Denna lobbing har Centerpolitikerna gått på vilket nu resulterat i ett förslag att alla våra rovdjurspopulationer kraftigt skall kunna minskas.

Några exempel: Den miniminivå för kungsörnen som gäller i dag är 600 häckande par, vilket ungefär motsvarar stammens faktiska storlek. Centerpartiet och regeringen vill nu sänka gränsen till 150 par. Det handlar om en av våra mäktigaste rovfåglar, en art som orsakar i det närmaste marginella skador för rennäringen och som i övrigt lämnar oss människor och våra näringar helt i fred. På vilket sätt gynnar det landsbygden att drastiskt sänka ribban för hur många kungsörnar vårt land har plats för?
Den miniminivå för lodjur som regeringen föreslår ligger också klart under det mål som gäller i dag och under stammens faktiska storlek. Lon orsakar mycket liten skada utanför renskötselområdet, nästan alla människor har en positiv syn på arten och det finns gott om utrymme för den att sprida sig söderut. Varför vill Centern förhindra det?

I sin artikel jämställer Annie Lööf och landsbygdsminister Eskil Erlandsson rovdjuren med landsbygdsproblem som dåliga kommunikationer, bristfällig samhällsservice och höga kostnader för företagen. Enligt enSIFO-undersökning som Rovdjursföreningen låtit göra anser sex procent av befolkningen på den svenska landsbygden att rovdjuren påverkar deras vardag negativt. Mångdubbelt fler upplever bristen på kommunikationer eller fungerande Internet-uppkoppling som problem.

Genom att förespegla att man kan få hela Sverige att leva genom att skjuta vargar, lodjur och örnar gör Centerpartiet inte bara rovdjuren en otjänst. Fokuseringen på fel problem är också ett svek mot landsbygden.

Jan Bergstam
Svenska Rovdjursföreningen, Värmland

Publicerad i NWT 24 oktober
Replik på Lööf och Erlandsson (NWT 20/9)

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen