Antalet vargangrepp på får halverades på ett år

2019-03-30 |

Antal rovdjursangrepp på tamdjur 1997-2018

Vargarna i landet visar under senare år att de långt ifrån är ett hot mot landsbygden. Vargen påstås i vissa kretsar utarma landsbygden.
Antalet angrepp på tamdjur har under de fem senaste åren sjunkit kraftigt. 2014 låg vargen bakom 70 angrepp på framför allt får, som är det tamdjur det handlar om när varg och tamdjur diskuteras.

Förra året 2018 var antalet angrepp nere på 15 i hela landet vilket är mindre än hälften av antalet angrepp 2017.

Även antalet döda och skadade enskilda får i samband med angreppen har sjunkit kraftigt. 2014 var siffran runt 400 får. Förra året var siffran 157 får, vilket är lika många som 2017.
Att antalet får som drabbades under de två senaste åren är lika många trots att antalet angrepp halverats mellan åren beror på ett större angrepp i Stockholm med över 80 får dödade eller skadade. Hade detta angrepp uteblivit hade även antalet drabbade får halverats mellan åren.

Antalet angrepp
på tamdjur av lodjur ligger på runt 100 de senaste fem åren med en topp på 145 år 2016. Även för lodjur handlar angreppen nästan uteslutande om får. Vid varje angrepp dödas färre får än då varg angriper, men eftersom lon gör fler angrepp ökar antalet dödade och skadade får. Runt 200 får dödas varje år av lo i Sverige.
Angrepp på ungdjur av nöt kan också förekomma. Det handlar om mellan ett och två djur som angrips vardera av lo och
varg under ett år.

Även björn och örn väljer i första hand får när det handlar om angrepp på tamdjur.
Björn har vid 48 angrepp dödat 72 får de senaste fem åren. Och dessa är fördelade ungefär lika över åren.
Örn har tagit 72 framför allt lamm under femårsperioden. Nästan alla på Gotland som har en stor kungsörnspopulation. Antalet angrepp fördelas ungefär lika över de senaste fyra åren.   
Angreppen av varg 2018 har främst skett i Dalarna, Värmland och Örebro län, men framför allt i Stockholms län där över 80 får dödades eller skadades. I övriga fem län som drabbats av vargangrepp handlar det om mellan ett och fyra får. Ungefär
som det såg ut även 2017.

Antalet dödade och skadade hundar av varg var märkvärdigt lågt under 2018. Totalt fyra dödade och fyra skadade i hela landet. Två plus två i Dalarna, två plus en i Värmland och en skadad i Västra Götaland.
Även lodjur dödar och skadar hundar, oftast i samband med jakt då lodjuret frontar hunden som springer i bakhasorna på det. En döda hund i Västra Götaland och 12 skadade hundar fördelade på åtta län från Jämtland och söderut visar statistiken.
Björn dödar också hund, en i Västerbotten och fem skadade fördelade i björnlänen Jämtland, Dalarna och Gävleborg.
Örn har skarp blick och angriper ibland någon liten jakthund från hög höjd. 2018 tog örn en hund i Värmland och skadade en.
I Västerbotten saknas en hund efter en örnattack.

Vi får inte glömma järven, den femte av våra stora rovdjur som vi nu på allvar fått fäste i skogslänen med flera föryngringar i ett bälte från norra Värmland in i Dalarna över till skogarna i Hälsingland.
Det blir inte många ord och endast en enda siffra.
Järven står för 0 angrepp på tamdjur under de senaste fem åren.

Staten ersätter tamdjursägarna med nära 9,5 miljoner för förebyggande åtgärder och ersättning för uppkomna skador. Pengarna till förebyggande åtgärder handlar mest om rovdjursavvisande stängsel och andra åtgärder som ska hindra angrepp från rovdjuren.
Bidraget är på totalt 8,1 miljon kronor. Ersättningen för uppkomna skador ligger på nära 1,2 miljoner kronor.

 

 

 

 

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen