Antalet norska lodjur minskar för femte året i rad

2014-07-06 |

Det är inte bara Sverige som får allt färre lodjur i markerna. För femte året i rad minskar antalet lodjur i Norge.
2013 räknas drygt 300 lodjur in i Norge, det är en minskning med 10 procent från året innan.
Den negativa rapporten har sammanställts av norska Rovdata.

I hela Norge fanns innan årets licensjakt startade endast 53,5
lodjursfamiljer. Vilket betyder omräknat i antalet djur 313 lodjur. Året innan fanns 349 lodjur i landet.
Som mest lodjur hade Norge 2009 då 92 familjegrupper kunde räknas in.
Sedan dess har antalet familjegrupper minskat med mellan sju och 14
procent per år.
Nedgången innebär att populationen sedan två år ligger under förvaltningsmålet 65 familjer som togs av Stortinget 2004.
Inför årets licenjsakt på lodjur i Sverige insåg Naturvårdsverket
allvaret i larmrapporterna om minskade populationer och stoppade jakten i
Mellersta rovviltförvaltningsområdet och gav licens endast för de fyra
nordliga länen.
Gävleborg skulle första få jaga trots att det saknades
lo för en licensjakt, men sedan Djurens rätt överklagade Naturvårdsverkets beslutet om en licens på sex djur blev det heller
ingen lojakt i Gävleborg.
Och att det även i norr är ont om lodjur visar årets avskjutning. Av 24 licenstilldelade sköts 20. Året innan sköts i norra och mellersta Sverige 101 lodjur.
Jan Bergstam

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen