Antalet björnar i Dalarna och Gävleborg är exakt lika många visar spillningsinventeringen

2013-06-03 |

Antalet björnar i de tre sydliga björnlänen, beräknas med en kombination av spillningsinventering och fångststatistik.

De tre södra björnlänen Dalarna, Gävleborg och Värmland har minst 441 björnar tillsammans i sina skogar. Det visar sammanställningen av den spillningsinventering efter björn som genomfördes i höstas.
Hur många björnar det verkligen finns i de tre länen tas fram med hjälp av fångst- och återfångststatistik.

Minst antal björnar finns i Värmland där spillningar från endast fem olika individer konstaterades. Samtliga är hanbjörnar. Ändå har tillstånd till licensjakt getts på två björnar i Värmland under senare år.
Värmland är egentligen inget björnlän efersom det inte finns någon föryngring i länet. De björnar som finns är ströbjörnar, främst hanar, som vandrar ner från Dalarna. Eftersom det skjuts endast hanbjörnar som öppnar för andra hanbjörnar att vandra in och döda eventuella björnungar, kommer det att ta lång tid innan länet får en egen björnstam och kan införlivas i björnlänssfären.
Dalarna och Gävleborg har exakt lika många björnar, minst 218 stycken.
Förra gången en liknande inventering gjordes i de tre länen lämnade jägarna in spillningar från 383 olika björnindivider.
441 björnar i spillningsinventeringen ska nu förvandlas till höstens licenskvot genom att resultatet samkörs med den statistiska fångst- och återfångstmetoden.
Insamlingen ger minsta antalet björnar, men eftersom all spillning omöjligen kan återfinnas och plockas in finns ett mörkertal om hur stor björnpopulationen är i de tre länen. Exakt hur stor den är är omöjligt att säga.
Dagens uppskattade siffra av antalet björnar i hela Sverige Ä 3 300 Ä är grundad på tidigare spillningsinventeringar på 2000-talet
Statistikarbetet skall vara klart månadsskiftet juni-juli. Sen kommer kvoterna för höstens jakt att fastställas.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen