123 lodjur ska skjutas under licensjakten i mars som också är lodjurens parningsmånad

2012-02-24 |

Lojakten sker i tre olika länsdelar och kvoterna skiljer sig åt markant.

Länsstyrelsen i Jämtland halverar i år antalet lodjur som får jagas jämfört med förra årets jakt. I licensjakten som startar nästa vecka får 30 djur dödas.
Länet blev på fredagen klar med sitt beslut och har i år delat in länet i i tre jaktområden:
1. Strömsunds, Bräcke och Ragunda kommuner, samt Hotagens, Laxsjö och Föllinge socknar – 17 lodjur
2. Berg, Åre, Östersund och Krokoms kommuner förutom Hotagens, Laxsjö och Föllinge socknar – 3 lodjur
3. Härjedalens kommun – 10 lodjur

Det betyder en total licensjakt i landet på 123 lodjur. Förra årets sköts 110 lodjur i landet under licensjakten.
Så här ser fördelningen ut:
Norra Rovdjursförvaltningsområdet har 86 lodjur tillsammans på sina licenser: Norrbotten 18, Västerbotten 20, Jämtland 30 och Västernorrland 18.
Mellersta området får döda 37 lodjur: Uppsala län 14, Värmland 7, Västmanland 5, Gävleborg 3, Örebro, Dalarna, Stockholm och Västra Götaland 2 vardera. Plus en gemensam kvot på 3 för eventuella skyddsjakter under året.
Södra området har tilldelats 5 för eventuella skyddsjakter.

Sent har Länsstyrelsen i Västra Götaland tagit beslut att länets tilldelning på 2 lodjur ska drabba två djur som befinner sig väster om Kungälv norr om Nodre älv trots att det är i Dalsland som Västra Götalands lodjur finns. Dalsland har 19 familjegrupper, övriga områden i Västra Götaland är i proincip tomma på lo.

Utifrån inventeringsresultatet 2010/2011 i mellersta förvaltningsområdet och det faktum att lodjursstammen på 274 familjegrupper totalt i landet ligger över den tillfälliga miniminivån på 250 bedömer Naturvårdsverket att en viss höjning av antalet djur som får fällas kan vara motiverat. Bedömningen är att jakt på högst 40 djur inte äventyrar stammens bevarandestatus i Mellanområdet.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen