Svart hål hot mot landets vargar

2019-03-07 |

Det svarta hålet omfattar hela området från Kläarälven i väster till länsgränsen Dalarna Gärvleborg i öst och från Borlönge/Falun i söder och norrut.

Vinterns inventering av varg är i full gång. I första hand är det familjegrupper som länsstyrelserna räknar in. När detta skrivs återstår en och en halv månad av inventeringsperioden som avslutas 31 mars. Hittills har 21 familjegrupper säkrats. De flesta av dessa finns i redan kända revir.

Medvetna om att tid återstår för inventeringen börjar vi ändå bli oroliga över slutrapporten. För att nå miniminivån måste ytterligare nio vargfamiljer räknas in för att nå miniminivån 30 familjegrupper som den svenska populationen skall ha för en gynnsam bevarandestatus, Gybs. 
Utöver denna Gybs ska finnas en väl tilltagen förvaltningsnivå.
Grimsöforskarna pratar om mellan 40 och 45 familjegrupper för att vara på den säkra sidan.

Förra vintern
fanns 30,5 familjegrupper, omräknat till 305 individer vargar med omräkningsfaktorn tio. Räknar vi av kända döda vargar under inventeringsperioden fanns det 260 kända vargar i den svenska populationen per 31 mars 2018. Och eftersom tjuvjakten under senare år ökat kraftigt i omfattning kan vi räkna av 60 vargar ytterligare vilket är det  antal vargar som beräknas försvinna i tjuvjakt per år i landet.
Titta på kartan här intill. Koncentrerar dig på de röda prickarna, det är
säkrade familjegrupper i mitten av februari. De svarta trianglarna är
revirmarkerande par, vargar utan valpar denna vinter. Paren ingår i
omräkningsfaktorn när antalet individer beräknas utifrån antalet familjegrupper.

De län som har någorlunda intakt bild sedan några år av antalet familjegrupper är Örebro, Gävleborg och Västmanland. Övriga län inom Mellersta rovdjursförvaltningsområdet saknar många tidigare kända familjer.
Värmland skall ha minst elva familjer. Enligt karta finns i detta nu fyra,
varav två är gränsrevir med Norge och räknas som ett, dock känner vi till två ytterligare familjer.
Västra Götaland som tidigare har över tid haft tre stationär familjegrupper har i dag ingen.
Och så slutligen Dalarna som i dag har endast en egen familjegrupp och fyra som delas med grannlän, alltså tre revir. Dalarna skall ha sju familjegrupper i gybs.
Fulufjäll, Göra, Gimmen… alla de tidigare kända revirområdena inom länet är tomma.

Tjuvjakten på varg är mest påtaglig i Dalarna från i höjd med Borlänge och norrut och i Värmland öster om Klarälven från Hagfors och norrut.
Detta syns väldigt tydligt på kartan. Området som kanske är mellersta Sveriges bästa habitat för vargetablering har inte en enda vargfamilj så här långt i vinter. I princip är det helt tomt på varg mellan Klarälven i Värmland och gränsen till Gävleborg.
Och mitt i detta har jaktvårdskretsen i Falun till årsmötet bjudit in den kände företagsägaren och vargmotståndaren som under flera veckor i höstas satt häktad på Kronobergshäktet misstänkt för grov olaga jakt på stora rovdjur.
Falukretsen beskriver det om en ära att ha fått företagaren som föreläsare
under årsmötet.

I den officiella inbjudan öser man på med att kretsen också är stolt över att kunna bjuda in honom. Inlägget på Facebooksidan är nu borttaget sedan Radio Dalarna uppmärksammat inbjudan och värderingen av företagarens deltagande på årsmötet.
Det som oroar mer än det vargtomma området i norra Dalarna är den okänslighet för grova jaktbrott som jägarna i Dalarna uppenbarligen drabbats av. Det borde väl finnas jägare i kretsen, som inte känner sig bekväma med att sitta ner och lyssna på en person som är misstänkt för grov olaga jakt på rovdjur. Det är ungefär som om MHFs medlemmar skulle bjuda in och hylla en person som är misstänkt för att ha kört ihjäl en medtrafikant  i fyllan.

På Falukretsens Facebooksidan dagen efter Radio Dalarnas nyhetsinslag skriver ordföranden att ” Jägareförbundet tar starkt avstånd från tjuvjakt”.  Men hur är det med Falukretsen - tar kretsen avstånd från tjuvjakt när den till årsmötet bjuder in en person som är misstänkt för grovt jaktbrott?
I alla fall framgår det inte av ordförandens inlägg på Facebooksidan att så är fallet. Istället kritiserar han Rovdjursföreningen för att vi kallade det
”hjärnsläpp” att bjuda in den misstänkte företagsledaren. Han beskriver det som ett personangrepp (!). På vem då undrar vi. Var det ett angrepp var det på styrelsen för Falukretsen.
Dessutom ifrågasätter kretsens ordförande att P4 Dalarna över huvud taget tog upp saken.
- Att ens frågan tas upp, vad är det egentliga nyhetsvärdet för SR, undrar han.
Ja, det skulle väl vara att tjuvjakten i Dalarna håller på att ödelägga den regionala vargpopulationen, samtidigt som en av länets jaktvårdskretsar på sitt årsmötet sitter ner tillsammans för att stolt lyssna på en person misstänkt för grovt jaktbrott.

 

 

   
 

 

 

 


Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen