Pressmeddelande: SRF försiktigt positiv till Rovdjursutredningens slutbetänkande

2012-04-03 |

Rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelunda vid dagens pressträff där han presenterade sitt slutbetänkande.

Om regeringen genomför de förslag som rovdjursutredningen presenterar i dag skulle vi få en bättre rovdjurspolitik. Det är bra att utredningen markerar att vargstammen måste tillåtas växa.
Svenska Rovdjursföreningen är alltså till viss del positiv i sina kommentarer till Rovdjursutredning förslag.

- Vi är också positiva till utredningens förslag att förvaltningsbeslut om rovdjursstammarnas storlek ska flyttas ned till myndighetsnivå, inom de övergripande mål som riksdagen bestämmer, säger Rovdjursföreningens generalsekreterare Ann Dahlerus.

Föreningen stöder också utredarens ambition att bedömningarna av rovdjurens bevarandestatus ska bygga på biologisk kunskap och bästa tillgängliga vetenskap.
- Tyvärr har utredningen inte tillämpat den principen konsekvent. Därför är de referensvärden som föreslås för låga, i synnerhet för varg och björn, säger Ann Dahlerus.

Utredningens expertpanel, vars beräkningar visar att 450 vargar i Sverige är alldeles för lågt för att uppnå gynnsam bevarandestatus får stöd av föreningen.
- Vi menar att med den grad av isolering vargstammen har i dag behövs minst 1 250 vargar i Sverige. Det understryker att vi måste komma till rätta med den isolering av vargstammen till Mellansverige som nu råder. Ju mer isolerade desto fler vargar behövs, säger Ann Dahlerus.
- Innan vargstammen kan utsättas för någon mer licensjakt måste man varaktigt brutit isoleringen från den finskaryska populationen och kommit till rätta med de genetiska problemen.

Utredningen antyder försiktigt att det bör finnas vargetableringar i renskötselområdet, men stöder sig huvudsakligen på förslaget att fortsatt flytta vargar. Men att flytta vargar är svårt och fungerar inte som enda metod att lösa isoleringen och de genetiska problemen. Därför kan Sverige inte längre ducka för att man måste tillåta vargar i renskötselområdet som upptar 54 procent av landets yta. Det är den enda möjligheten att kunna ha en livskraftig vargstam i Sverige.
- Vi ser det som oerhört viktigt att politikerna börjar våga jobba aktivt för att åstadkomma en samexistens mellan renskötsel och varg, säger Ann Dahlerus.

 

Pressmeddelandet i sin helhet med kontaktpersoner i filen nedan.

Under den länkar till Ris och ros för Rovdjursutredningen i olika media.

 

 

 

Så här presenteras Rovdjursutredningen i ett pressmeddelande från Miljödepartementet

Mål för rovdjuren

Lars-Erik Liljelund har idag överlämnat Rovdjursutredningens slutbetänkande "Mål för rovdjuren" till miljöminister Lena Ek. Utredningen föreslår att det nya övergripande målet för Sveriges rovdjurspolitik ska vara att rovdjurens gynnsamma bevarandestatus ska behållas eller återställas. I och med detta överensstämmer de svenska målen helt med EU:s art och habitatdirektiv.

- Politiker ska inte besluta om hur många rovdjur det ska finnas i Sverige, utan endast ange ramar och övergripande mål. Det är myndigheter som ska fatta de mer detaljerade besluten, säger rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund.

Naturvårdsverket föreslås vara den myndighet som fastställer vad som krävs för att bevarandestatusen ska vara gynnsam, bland annat hur stora rovdjurspopulationerna behöver vara. Björn och lo bedöms idag ha gynnsam bevarandestatus. För järv och varg som inte bedöms ha det föreslår utredningen att gynnsam bevarandestatus ska vara återställd senast år 2024. Anledningen till att låta återställandet ta tid för dessa arter är för järv att begränsa skadorna för rennäringen. För varg är det att förbättra den genetiska situationen samt möjliggöra en etablering söder om det nuvarande utbredningsområdet.

Utredningen har träffat ett stort antal av de viltförvaltningsdelegationer som inrättades 2010. En överväldigande majoritet av ledamöterna upplever att det är oklart vad delegationerna får besluta om. Utredningen föreslår därför ett system som är betydligt mer transparent och förutsägbart än dagens. Förvaltningen ska baseras på ett enda begrepp: artvisa miniminivåer, som för länen beslutas av Naturvårdsverket efter samråd med viltförvaltningsdelegationerna. Samverkansrådens roll i fördelningen av de nationella målen försvinner helt.

Utredningen föreslår att metoderna för att flytta vargar kompletteras med några veckors förvaring i korttidshägn för att bryta driften att återvandra. Metoden har fungerat väl i Nordamerika.

För att värna renskötseln föreslås förbättringar i den ekonomiska kompensation som går till renägare som drabbas av rovdjur. Bland annat föreslås ett nytt system för skadeförebyggande åtgärder som ska minska rovdjursangreppen i renskötselområdet. Skadeförebyggande åtgärder måste också användas mer effektivt i södra Sverige så att vargen kan sprida sig utan att skadorna ökar. Utredningen föreslår även att djurägare som dödat ett rovdjur för att skydda sina tamdjur ska anmäla händelsen till länsstyrelsen istället för till polisen. Detta eftersom många tamdjursägare upplever att de direkt blir misstänkta för brott i samband med en polisanmälan.

För att göra försöket med rovdjursakutgrupper permanent i alla län med rovdjur behövs en resursförstärkning till länen.

- Den regionala förvaltningen måste få tillräckligt med resurser för att kunna vara tillgänglig, lyhörd och adaptiv, anser Lars-Erik Liljelund.

Bakgrund

I april 2011 överlämnade utredningen sitt delbetänkande, Rovdjurens bevarandestatus (SOU 2011:37), till dåvarande miljöminister Andreas Carlgren. Uppdraget för delbetänkandet var att redovisa en bedömning av om populationerna av björn, järv, lo och varg hade uppnått gynnsam bevarandestatus i enlighet med vad som anges i art- och habitatdirektivet.

Huvuduppdraget för utredningen har varit att föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Andra delar som har ingått i uppdraget har varit att föreslå åtgärder för att öka acceptansen för rovdjur, analysera den illegala jakten, föreslå metoder för en utvecklad dialog och att analysera åtgärderna för att stärka vargstammens genetiska situation. Dessutom har utredningen haft i uppgift att analysera och föreslå åtgärder för att underlätta att naturligt invandrade vargar med östligt ursprung når den mellansvenska vargpopulationen med minimerad skadenivå för renskötseln.

 

Särskilt yttrande från Jägareförbundets expert Gunnar Glöersen

I den rovdjursutredning som presenterades under tisdagen har Jägareförbundets Gunnar Glöersen ingått som expert, tillsammans med 24 andra experter. Här kan du ta del av hans särskilda yttrande till utredningen.

I statliga utredningar kan ledamöter som ingår i utredningskommitteer och sakkunniga reservera sig mot utredningens slutsatser, eller foga ett så kallat särskilt yttrande till kommitténs betänkande. Denna rätt har dock inte personer som i samband med utredningar anlitats som experter. Men i rovdjursutredningen har ett undantag gjorts från denna regel.
I Lars-Erik Liljelunds rovdjursutredning ingick totalt 25 experter och två sakkunniga. Bland de 25 experterna fanns Gunnar Glöersen, ansvarig för rovdjursfrågor inom Jägareförbundet. I likhet med tolv andra experter valde Gunnar Glöersen att skriva ett särskilt yttrande som fogades till utredningen, och som finns att läsa nedan.

Gunnar Glöersens särskilda yttrande
"Jag menar att utredningen inte följt regeringens kommittédirektiv att utgå från EU-kommissionens rovdjursriktlinjer och att de referensvärden som utredaren anger i de båda betänkandena inte är liktydiga med Art- och habitatdirektivets juridiska minimikrav. Jag anser att referensvärdena närmast är att betrakta som naturvetares önskemål, som omöjliggjort tillräckligt socioekonomiskt hänsynstagande i slutbetänkandet.

Jag menar, med stöd av rovdjursriktlinjerna, att den nationella miniminivån borde fastställas via demografiska sårbarhetsanalyser mindre än 10% risk för utdöende på 100 år. Rovdjursriktlinjerna anger vidare att tillräcklig genetisk variation upprätthålls och inavelsproblem undviks om minst en reproducerande rovdjursindivid per generation tillförs stammen. Något annat värde för genetiken bör inte anges. Utifrån dessa vetenskapligt grundade kriterier kan samhället, med stöd av Art- och habitatdirektivet, sätta förvaltningsmål för respektive art utifrån ett socioekonomiskt hänsynstagande.

Det ger enligt min mening Sverige självbestämmande i rovdjursförvaltningen utifrån nationella och regionala särdrag, såväl biologiska som kulturella. Det ger utrymme för betydligt större hänsynstagande till berörda människor utan att äventyra stammarnas överlevnad och skulle vara helt i linje med EU-kommissionens rovdjursriktlinjer och Art- och habitatdirektivet. Enligt min mening är detta helt avgörande för att kunna normalisera en mycket infekterad debatt kring rovdjuren.

Det är positivt att utredaren anger att jägare och markägare förlorar mycket stora belopp till följd av de stora rovdjursstammarna. Jag är dock kritisk mot att utredaren valt att inte ange storleken på de förluster som drabbar jakten. Jag har till utredningen framfört att de jaktliga förlusterna, enbart i Mellansverige, kopplat till predationen på älg och rådjur uppgår till i storleksordningen 200 miljoner kronor per år. Det beloppet utgår från köttvärde och rekreationsvärde. Därutöver tillkommer förlorade värden för annan jakt, sjunkande fastighetspriser och förlorad livskvalitet för dem som inte längre kan bedriva meningsfull jakt.

Jag ser det som positivt att mellannivåerna tas bort i rovdjursförvaltningen. Min uppfattning är dock att det bör vara länen som föreslår miniminivåer till Naturvårdsverket, inte tvärt om. Vidare anser jag att utredaren tydligare borde ha angett att ett län har för valtningsutrymme (möjlighet till jakt) enligt sin förvaltningsplan även om inte alla län sammantaget når upp till den nationella miniminivån. Det sammanlagda rovdjurstrycket och den biologiska bärkraften måste ges större betydelse i förvaltningen.

De stora rovdjuren har aldrig i modern tid varit så många som nu och de legala jaktkvoterna är och kommer de närmaste åren att vara stora. Jag anser därför att utredningens förslag om att kräva skadestånd utöver minimistraffet vid grovt jaktbrott, endast kommer att öka misstroendet mot rovdjurspolitiken.

Jag menar att utredaren kraftigt underskattar de ökande kostnaderna för tamdjurs- och rennäring som en betydligt större vargstam med större geografisk utbredning skulle leda till. Framför allt bortser utredningen helt från de mycket stora kostnader som ytterligare kommer att drabba jakten som fritidssyssla och näring.

Jag anser även att det är fel att utredningen ofta hänvisar till EU-kommissionens ställningstaganden som om de vore juridiskt bindande, när det är EU-domstolen som i själva verket avgör tvister."

 

Dokument för nedladdning!

PM uttalande.pdf

Relaterade länkar

Gå till arkivet