Otidsenliga eftersöksstrejken på trafikskadat vilt blåstes av - men hot om nya åtgärder

2012-11-09 |

Trafikskadade djur användes som tillhygge i vargdebatten.

Den osmakliga så kallade eftersöksstrejken som en del av landets jägare deltagit i är avblåst. Strejken har handlat om att en grupp jägare under hösten använt trafikskadade djur som vapen mot regeringens vargpolitik. De har helt enkelt låtit bli att komma när polisen bett om hjälp.
”Svenljungagruppen” gick i dag fredag till sammans med ”Dalastrejken” ut i ett gemensamt pressmeddelande och berättade att strejken är avblåst, tills vidare.

Enligt meddelandet avbryts strejken sedan Regeringen gett klart besked om att vargstammen skall begränsas till 180 individer.
"Då vi de senaste dagarna fått besked från regeringspartierna om att de kommer att begränsa vargstammen till runt 180 vargar så blåser vi av eftersöksstrejken på trafikskadat vilt i dag. Vi anser att regeringspartierna nu börjat visa empati för landsbygdbefolkningen genom detta besked och vi vill ge ansvariga politiker vårt stöd nu när de är på rätt spår”.

Samtidigt uppmanas nu ”alla jägare” att gå tillbaka till sina eftersöksuppdrag. Men här har nu de som administrerar eftersöksgrupperna ute länen möjlighet att sovra lite i leden och tacka de strejkande för visat intresse eftersom de inte är att lita på för denna viktiga insats som det är att söka upp och avliva skadade djur.
Nu är det ju inte så att alla jägare deltagit i strejken. Långt därifrån.

Jägarfalang runt 0-visionärer
Framför allt handlar det om jägare som tillhör den jägarfalang som finns runt Jägarnas riksförbund som inte vill ha några vargar över huvud taget i skogarna.
Även om förbundet centralt inte har gett strejken sitt stöd, så finns det länsförbund som gjort det.
Förbundets medlemstidning, Jakt & Jägare har dock, som knappast någon annan tidning, villigt refererat varje mått och steg Svenljungagruppen tillkännagivit.
Den 19 oktober tillkänna gav Miljöministern att 180 vargar räcker för bevarandet av vargstammen.
Så sent som 5 november skrev en av Svenljungagruppens talesmän, Kjell Lennartsson i en debattartikel i Borås Tidning: ” Svenljungagruppen stoppar strejken när vi får ett tak på 160 vargar och - vi får garantier för att staten tänker finansiera alla skador som dessa vargar åsamkar landsbygdens befolkning.”
Ett mycket självsäkert uttalande.

Hotar med nya åtgärder
Men nu backar man och avblåser strejken utan att ha fått sina uttalade absoluta krav tillgodosedda på någon punkt, samtidigt som man hotar att återuppta den om inte kommande politiska beslut faller Svenljungagruppen på läppen.
Svenljungagruppens kändisprofil, Thomas Ekberg, som är jaktexpert i TV4 och känd för sin medverkan i programmet ”Jaktlust”, säger till Jägareförbundets medlemstidning Svensk Jakt:
– Skulle det visa sig att det här går åt pipan, att politikerna inte står för vad de nu sagt, så kan vi dra igång strejken igen och då kommer den att bli än mer omfattande än vad som hittills varit fallet. Utöver eftersöksstrejk finns det ytterligare verktyg att ta till.
- Vi har ytterligare ess i rockärmen om det skulle krävas, men exakt vilka det är vill jag inte gå in på just nu. Som sagt: nu är politikerna på rätt spår och då vill vi i handling visa att vi uppskattar det, säger Thomas Ekberg.

Trafikskade djur vapen mot regeringen
Strejken har mötts av stark kritik eftersom man använt sig av trafikskadade djur som vapen mot Regeringes vargpolitik.
Under senare tid har Rovdjursföreningen tillsammans med Djurskyddet Sverige spridit kunskap om eftersöksstrejken i de flesta av landets regiontidningar. Även i Borås Tidning som är något av hemmaplan för Svenljungagruppen. (Hela debatten i BT följer direkt efter artikeln)
Hur stor inverkan de båda organisationernas debattartiklar påverkat de strejkande att nu, som det verkar i förtid, avbryta sin otidsenliga protest vet vi inte, men helt klart har människor i allmänhet runt om i landet blivit medvetna om vad Svenljungagruppens strejk står för och vilka som drabbats. Och särskilt Svenljungaborna borde har fått fördjupad kunskap om vad vilka vapen som deras grupp använder. Troligen är det inte alla boende i Svenljunga som vill kopplas samman med den gruppen.

Jan Bergstam
Webredaktör SRF


Hela debatten i Borås Tidning följer här i samma ordning som inläggen var införda


1. Oskadliggör jägarnas strejkvapen

Debattartikel från SRF och Djurskyddet BT 23 oktober 2012
Den så kallade Svenljungagruppen vägrar eftersök på trafikskadade djur, men djuren ska inte behöva lida för att jägare kräver färre rovdjur. För att komma ifrån denna situation måste eftersök bli ett ansvar för myndigheter, både finansiellt och operativt, menar skribenterna.

Hösten är en tid då viltolyckor i trafiken ökar och så är det varje år. För jaktintressets skull, och icke biologiskt motiverat, har vi överstora klövviltstammar som är inblandade i cirka 40 000 trafik-olyckor årligen.

Samtidigt finns det jägare som, på initiativ av TV4-jaktexperten Thomas Ekberg och den så kallade Svenljungagruppen, vägrar utföra eftersök av trafikskadade djur på flera håll i landet. Detta trots att Jägareförbundet har ett uppdrag att tillhandahålla välutbildade eftersöksekipage, något som ingår i det så kallade allmänna uppdraget som förbundet årligen får runt 50 miljoner för ur viltvårdsfonden. Men detta fungerar i dagsläget inte som det är tänkt i hela landet och vi har nyligen sett ett exempel på problemet här i Västra Götaland. Något som refererades i BT 17/10.

När innebörden av vård i begreppet viltvård verkligen får en reell betydelse, att förkorta vilda djurs lidande i samband med viltolyckor, då vägrar dessa eftersöksstrejkare att utföra det som förväntas. Man sviker sitt jägaruppdrag och man sviker samhällets förtroende.

Istället lägger man eftersöksbehovet i den verktygslåda man skramlar med för att, med trafikskadade djur som gisslan, tvinga politiker att ta beslut som gynnar egna jaktpolitiska intressen. Man vill ha mindre konkurrens om bytesdjuren genom politiska beslut om färre stora rovdjur och då särskilt varg.

Så kan vi inte ha det. Trafikskadade vilda djur ska inte behöva utstå onödigt lidande och våra politiker ska inte ta politiska beslut under påverkan av utpressning.
För att komma ifrån denna situation, stoppa detta djurplågeri och för att uppnå nödvändig kvalitet på eftersöksverksamheten, måste eftersök vid trafikviltolyckor bli ett ansvar för myndigheter, både finansiellt och operativt.

Länsstyrelserna och deras fältpersonal ligger närmast till hands för uppgiften. Uppskattningsvis kommer det att kosta runt tre miljoner kronor per länsstyrelse att anställa de eftersöksekipage som krävs. Medel för att bekosta eftersöksverksamheten skall, som den viltvårdsåtgärd det är, givetvis tas ur den statliga viltvårdsfonden som innehåller de pengar som årligen betalas in av dem som vill jaga, genom att man löser ett obligatoriskt statligt jaktkort. Behövs mer pengar i viltvårdsfonden genom beskrivet förslag, regleras det genom en justering av kostnaden för det statliga jaktkortet.

Uffe Stridsberg
Svenska rovdjursföreningen

Kristian Bernstone
regionansvarig Svenska rovdjursföreningen Västra Götaland

Sven Stensson
ordförande Djurskyddet Sverige

Sven-Erik Alhem
samhällsdebattör och rovdjursansvarig Djurskyddet Sverige


2. Jägarnas strejk varglobbyns fel

Svar från Svenljungagruppen BT 26 oktober 2012
När varglobbyn nu vill ha en obegränsad vargstam så försvinner vår möjlighet till jakt med våra hundar. Är det då så konstigt om vi jägare protesterar och strejkar, frågar sig Kjell Lennartsson från Svenljungagruppen.

Vi eftersöksjägare utför normalt eftersök på trafikskadat vilt alla dagar om året, i alla väder med egen utrustning och med specialtränade hundar. Men att strejka från att göra detta frivilliga, oavlönade arbete tycker organisationer som Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige att vi jägare inte har rätt att göra.

När varglobbyn nu vill ha en obegränsad vargstam så försvinner vår möjlighet till jakt med våra hundar. Är det då så konstigt om vi jägare protesterar och strejkar? Varken Jägareförbundet eller Svenljungagruppen vill utrota vargen, utan man vill bara se till att den stam som vi har skall vara rimlig och dess kostnader vara finansierade av staten.
Vargforskare vid Skandulv har nyligen presenterat en sårbarhetsanalys där man anger att det endast behövs 40 vargar i Skandinavien för att arten varg skall vara säkrad i 100 år. Jägareförbundet kräver ett tak på 150 vargar och Svenljungagruppen kräver ett tak på 160 vargar, så det är inte några orimliga krav som man ställer.

Rovdjurslobbyn avsäger sig allt ansvar för att det nu ligger djur och lider efter vägarna. Men faktum är att om man i stället jobbat för en sansad vargpolitik, och inte överklagat riksdagsbeslutet om taket på max 210 vargar till EU-kommissionen, så hade jägarna inte strejkat från eftersöksarbetet och då ha hade många djur inte behövt lida. Så skribenterna är i högsta grad själva ansvariga för att djuren lider efter vägarna.

Den viltvårdsfond som skribenterna säger att Jägareförbundet får pengar ur, finansieras till 100 procent av oss jägare, så det är inte orimligt att en del av dessa pengar går tillbaka till Svenska jägareförbundet som utbildar eftersöksjägare. Även viltforskare kan få bidrag från oss jägare genom viltvårdsfonden. Vargkostnaden för markägare och bönder ligger på minst 1,4 miljarder om året om rovsdjursföreningen får igenom en obegränsad vargstam som de nu i maskopi med tjänstemän på Naturvårdsverket försöker pressa igenom.

Men det är tur att vi har en regering som visar empati med landsbygdens befolkning och nu börjar kommunicera att man tänker införa ett tak på vargstammen. Miljöminister Lena Ek sa förra veckan att man kommer att jobba för att begränsa vargstammen till 180 individer, vilket är ett antal som vi eventuellt kan tänka oss att acceptera. Hon har möte med EU-kommissionen angående vargfrågan i veckan och vi väntar på resultatet av detta möte innan vi avbryter strejken.

Kjell Lennartsson
talesman Svenljungagruppen


3. Beräknande djurplågeri är lumpet

Svar från SRF och Djursyddet BT 27 oktober 2012
Att använda eftersök som ett politiskt verktyg är ett lågvattenmärke som, tack och lov, det stora flertalet eftersöksjägare vänder ryggen och även de båda jägarorganisationerna tar avstånd ifrån, skriver Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige i denna replik till Svenljungagruppen.

Som vi skrev i vår debattartikel, Jägareförbundet har ett ur Viltvårdsfonden arvoderat uppdrag att tillhandahålla välutbildade eftersöksekipage. Eftersöksorganisationen består av Jägareförbundets länsansvariga för eftersök och jägare som frivilligt och mot en låg ersättning anslutit sig till denna angelägna verksamhet. Man har då tagit på sig ett uppdrag.

Att sedan använda detta uppdrag och förtroende som ett politiskt verktyg är ett lågvattenmärke som, tack och lov, det stora flertalet eftersöksjägare vänder ryggen och även de båda jägarorganisationerna officiellt tar avstånd ifrån.

Men där strejken fått genomslag har det förorsakat merarbete för polisen och som tar tid och kraft från andra polisiära arbeten. I flera fall har eftersök dessutom helt uteblivit och de trafikskadade djuren har fått gå med sina plågor.
Sådana blir konsekvenserna av Svenljungagruppens eftersöksbojkott och det vet Kjell Lennartsson och andra ansvariga som uppmanar till bojkott. Att Svenljungagruppen inte själva ser sig som ansvariga för djurplågeriet, utan som barn, skyller ifrån sig på något som man kallar ”varglobbyn” och som man påstår vill ha en obegränsad vargstam, är exempellöst fräckt.

De naturvårdsorganisationer som Kjell Lennartsson vill ge skulden är Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen, WWF och Djurskyddet Sverige, som utnyttjade sin möjlighet att vända sig till EU-kommissionen när de såg att politiska beslut, om en vargstam på 210 individer och omedelbar licensjakt på varg, inte överensstämde med art- och habitatdirektivet, ett direktiv som förutsätter gynnsam bevarandestatus på en art innan den får jagas och som är implementerat i svensk lagstiftning. Men då naturvårdsorganisationerna saknade möjlighet att överklaga den politiskt beslutade vargjakten, återstod att vända sig till EU och man fick rätt. Vargjakten stoppades. Ett resultat av normalt hederligt politiskt arbete och som är fjärran från Svenljunga-gruppens utpressningsmetoder.

När nu miljöministern i dagarna framfört sin mening om att vi ska ha maximalt 180 vargar, säger Kjell Lennartsson storsint att Svenljungagruppen eventuellt kan stoppa sitt djurplågeri. En nivå på vargstammen som ligger pinsamt nära den som Jägareförbundet under flera år förfäktat och det är nära till hands att tro att miljöministern, som själv är jägare, helt enkelt satt sig i förbundets knä. Men att miljöministern skulle ha tagit några som helst hänsyn till Svenljungagruppens oetiska och lumpna eftersöksbojkott vid sitt ställningstagande, det har vi svårt att föreställa oss.

Uffe Stridsberg
Svenska rovdjursföreningen

Kristian Bernstone
regionansvarig Svenska rovdjursföreningen Västra Götaland

Sven Stensson
ordförande Djurskyddet Sverige

Sven-Erik Alhem
samhällsdebattör och rovdjursansvarig Djurskyddet Sverige


4. Varglobbyn saknar viljan till samförstånd

Svar från Svenljungagruppen 5 november 2012
Debattörerna från Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige ondgör sig över att vi i Svenljungagruppen använder strejkvapnet i vargkonflikten. Men vi kan faktiskt upplysa om att vi har strejkrätt i Sverige.

Alla kan strejka från ett betalt arbete, men vi strejkar faktiskt från ett i stort sett obetalt arbete. Det tycker debattörerna är lumpet.
Det är bilisterna och tågen som skadar viltet. Så ansvaret för att de skadade djuren inte skall behöva lida är definitivt samhällets. Men ansvaret för att den frivilliga eftersöksorganisationen nu håller på att bryta samman är något som varglobbyn får ta på sig. Kör man över oss landsbygdsbor genom att kräva en obegränsad vargstam så får man räkna med olika protestaktioner.

Vi är 6 000 eftersöksjägare som spårar upp cirka 40 000 trafikskadade djur på vår fritid. Man att en stor del av eftersöksjägarna nu strejkar och faktiskt en hel del anmäler att de slutar för gott med denna samhällstjänst, då börjar varglobbyn få kalla fötter. Man inser att samhället faktiskt behöver jägarnas hjälp med detta.

Retoriken man tänkt ut är att splittra Jägarsverige. Nu finns helt plötsligt goda jägare och onda jägare enligt debattörerna. Det är ju ändå något positivt, för varglobbyn har tidigare alltid jobbad med att smutskasta hela jägarkåren så mycket som möjligt. De goda jägarna är de som fortfarande gör eftersök och de onda jägarna är de som slutar eller strejkar. Man frågar sig varför varglobbyn väljer denna retorik i stället för att försöka komma fram till en rimlig lösning på konflikten.

Det enkla svaret på detta är att man inte vill ha någon samförståndslösning på vargfrågan. Vargen är nämligen deras största kassako. Den dagen då vargen inte är utrotningshotad så behövs ju till exempel inte Rovdjursför-eningen. Därför fortsätter man och argumenterar för tusentals vargar oavsett hur stora skador det blir och vad det kommer att kosta bönder och markägare.

Vi menar att landsbygdens befolkning skall skadas så lite som möjligt ekonomiskt och socialt av vargen. Antalet skador hänger mycket ihop med antalet vargar. Därför måste vargstammen begränsas. Det skall absolut inte vara obegränsat med skador, som Rovdjursföreningen lobbar för.

Vi måste komma ihåg att vargen är världens vanligaste rovdjur och inte något utrotningshotat djur. Det finns vetenskapligt stöd för att tillföra genetiskt förstärkning med två vargar om året, så vi kan utan problem hävda gynnsam bevarandestatus med någonstans runt 100 vargar i Sverige. Detta är då ett minimiantal som uppfyller EU:s art- och habitatdirektiv.
Sedan så bör man försöka få till ett maxtak på runt 160 vargar samt ett system där ingen skall behöva leva med ett vargrevir i mer än tre år. De som är drabbade av vargen kommer att få en mer hoppfull framtid och på detta sätt bör vi även få en större acceptans för vargen på landsbygden.

Debattörerna beskyller Lena Ek för att vara jävig i denna fråga på grund av att hon har jägarexamen. Men om vi skulle tänka som Rovdjursföreningen så skulle ju inte en kvinna kunna vara beslutfattare i kvinnofrågor, en färgad kvinna vara integrationsminister eller en medlem i Naturskyddsföreningen vara miljöminister.

Man säger även att EU gav varglobbyn rätt efter att man överklagat till kommissionen. Det har man aldrig gjort då frågan inte varit uppe i EU-domstol. Däremot så behövde regeringen komplettera med en förvaltningsplan och en sårbarhetsanalys enligt EU. Varglobbyn ville absolut inte ha någon sårbarhetsanalys då vetenskapen eventuellt skulle kunna visa att vargen nu inte är en hotad art i Sverige. Men den är trots allt nu gjord av våra vargforskare på beställning av miljöministern, och sårbarhetsanalysen visar att vi endast behöver 40 vargar i Skandinavien för att vargstammen skall överleva i 100 år.

Svenljungagruppen stoppar strejken när vi får ett tak på 160 vargar och- vi får garantier för att staten tänker finansiera alla skador som dessa vargar åsamkar landsbygdens befolkning.

Kjell Lennartsson
talesman för Svenljungagruppen


5. Jägarkåren får ett skamfilat rykte

Svar från SRF och Djurskyddet 7 november 2012
Ja, Kjell Lennartsson, att som Svenljungagruppen beräknande låta oskyldiga djur lida i förhoppningen om att uppnå egna politiska syften, det är tveklöst lumpet.

Och ja, Lennartsson, i det sammanhanget finns det dåliga eftersöksjägare som anammar Svenljungagruppens metoder och goda eftersöksjägare som visar ansvar och fullgör sin självpåtagna plikt att förkorta trafikskadade djurs lidande.

De senare hör till det absoluta flertalet, vilket gläder oss, och eftersöksbojkottens anhängare är i sammanhanget det fåtal som ändå gör att en del skadade djur får plågas och jägarkåren får ett skamfilat rykte.

I själva verket har Svenljungagruppens initiativ, att medvetet låta trafikskadade djur plågas, blivit en kvarnsten om halsen på de företrädare för jägarkåren som, i sitt arbete att bevaka kårens intressen, bedriver traditionellt politiskt arbete.

När Lennartsson skriver att något han kallar ”varglobbyn” vill ha obegränsad vargstam, så undrar vi från vilka sagoböcker han hämtar sina uppgifter. Naturvårdsorganisationerna, som Lennartsson syftar på, arbetar för att varg, som andra naturligt förekommande arter, skall finnas i en långsiktigt livskraftig stam i vårt land. En inställning som naturvårdsorganisationerna delar med samtliga riksdagspartier.

Men även Jägareförbundet, LRF, Svenska samernas riksförbund och Fäbodbruket har gett uttryck för liknande ståndpunkt i en med naturvårdsorganisationerna gemensam samsynstext som säger: ”Vi vill gemensamt verka för en rovdjursförvaltning där björn, järv, varg och lo är en naturlig del av den svenska faunan.”

Bland undertecknarna av samsynstexten finns även den mindre av jägarorganisationerna, Jägarnas riksförbund, men det förbundet har senare intagit den extrema ståndpunkten att Sverige inte ska ha några frilevande vargar.

”Svenljungagruppen stoppar strejken när vi får ett tak på 160 vargar och att vi får garantier om att staten tänker finansiera alla skador som dessa vargar åsamkar landsbygdens befolkning”, skriver Lennartsson i sin slutkläm.

Detta tydligen oavsett om det politiska beslutet hamnar vid närliggande förslag om 180 vargar, som miljöministern deklarerat. Lennartsson tror antingen att Svenljungagruppen sitter i en reell förhandlingsposition, eller så är det så enkelt som att Svenljungagruppen vill finna orsaker att fortstätta sin lumpna aktion så länge som det går och på så sätt få publicitet och jubel från sina anhängare. Kosta vad det kosta vill för trafikskadade djur.

Vi har dock svårt att föreställa oss att Svenljungagruppen, med sina oetiska arbetsmetoder, är en representativ talesman för någon större del av landets jägarkår, som i sin helhet utgör 2,6 procent av landets 9,5 miljoner innevånare. Än mindre tror vi att Svenljungagruppen har mandat att företräda ”landsbygdens befolkning”.

Uffe Stridsberg
Svenska rovdjursföreningen

Kristian Bernstone
regionansvarig Västra Götaland Svenska rovdjursföreningen

Sven Stensson
ordförande Djurskyddet Sverige

 

Gå till arkivet