Lostammen under sin miniminivå - stoppa årets jakt - skriv på uppropet!

2011-02-16 |

Den årliga loföryngringen hålls på en lägre nivå än den beslutade. Foto: Hans Ring

I förra veckan kom Naturvårdsverkets besked om om årets lodjursjakt. Ingen jakt i söder, åtta Mellansvenska län får dela på 30 licens- och skyddsjaktsdjur, norra Sverige får själv bestämma hur många lodjur som bör jagas. Positivt är att ingen fällfångst är tillåten.
Situationen för lodjuret i Sverige är sådan att beskedet borde varit ett stopp för licensjakt i år. De senaste åren har man ökat tilldelningen kraftigt, från 85 djur 2008 till 209 förra året (varav 162 rapporterades skjutna). Varje gång har Naturvårdsverket uttalat sig mycket optimistiskt om beslutets kommande positiva effekter på lodjursstammen.
Verkligheten talar ett annat språk. Stammen har minskat.
Skriv på det privata initiativet Stoppa lodjursjakten! Länk sist i artikeln.

Forskarna räknar med att det finns knappt 1 250 lodjur i Sverige denna vinter. För några år sedan var lodjursstammen uppe i närmare 2 000 djur. Viltforskaren Henrik Andrén vid Grimsö forskningsstation gör prognosen att lodjurstammen nästa vinter kommer att vara 1 250 djur – förutsatt att ingen licensjakt alls beviljas i år. Osäkerheten i dessa siffror är dessutom mycket stor, vilket i sig är ett skäl till försiktighet när det gäller att tillåta jakt.

Mininivån är 300 föryngringar
Riksdagen fastställde 2001 en miniminivå på 300 årliga föryngringar, vilket motsvarar ca  1 500 lodjur i Sverige. Den nivån har nu underskridits i flera år. Förra vintern konstaterades  211 föryngringar (eller som mest 229 vid en mer frikostig bedömning).  Enligt den rovdjurspolitik som beslutades 2009 kan lodjursstammen tillåtas variera ner till 250 föryngringar, men miniminivån är fortfarande 300. Det måste tolkas som att den lägre nivån bara kan accepteras tillfälligt. Den kan rimligen inte åberopas för att tillåta jakt i ett läge där stammen minskat flera år i rad och ligger under miniminivån.

I de föreskrifter om licensjakt efter lo som Naturvårdsverket antog i december i fjol tillåts licensjakt mitt under brunsten (kattmånaden mars). Även fällor, som är gillrade under hela dygnet, får användas. Fällfångsten har ifrågasatts av olika skäl, inte minst jaktetiska. Statens Veterinärmedicinska Anstalt har visat att fällfångade lodjur ofta har skadade tänder och klor och träflisor i magen. Djuren sargar sig själva när de försöker ta sig ur fällan.

Att hålla nere lodjursstammen tycks alltså vara ett så angeläget mål att normal jaktetik åsidosätts. Varför? Varför ska det över huvud taget skjutas lodjur i Sverige? Varför ska inte arten få sprida sig och etablera en stark stam i vårt land? I Sydsverige har stammen ännu inte återhämtat sig, trots att det gått 25 år sedan lodjuret fredades.

Loangrepp på tamdjur minskar
Att lodjur orsakar skador för rennäringen kan vi vara överens om.  I övrigt kan man konstatera att antalet lodjursangrepp på tamdjur har sjunkit under en följd av år. År 2009 dödades sammanlagt 68 djur i 42 lodjursangrepp. Drabbade djurägare får full ekonomisk ersättning för rivna djur och kan dessutom få betydande bidrag till effektiv stängsling. Naturligtvis har vi förståelse för att tamdjurens ägare även drabbas känslomässigt, men det är trots allt ett mycket begränsat antal fall det handlar om.

Argumentet att växande rovdjursstammar gör det omöjligt att hålla tamdjur håller inte. Enkel statistik visar att fårnäringen i Sverige har vuxit med 28 procent under det senaste årtiondet, sett till antalet djur. Utvecklingen i de län där det finns mest rovdjur avviker inte från den trenden.

Acceptansen finns redan
Allmänheten påverkas knappast av lodjursförekomsten annat än i positiv mening. De omfattande attitydundersökningar som gjorts av professor Göran Ericsson vid SLU visar att runt 70 procent av befolkningen i Norrland, Värmland och Dalarna tycker om att det finns lodjur i markerna. Bara runt 20 procent anser att miniminivån på 300 föryngringar är för högt satt. På riksnivå är 78 procent av befolkningen positiva till lodjur och bara 11 procent tycker att riksdagens mål är för högt.  Att jakten skulle behövas för att öka acceptansen – ett ofta använt argument i rovdjurspolitiken – är alltså inte heller ett giltigt argument. Det finns ingenting som tyder på bristande acceptans för lodjuret någon annanstans än i vissa jägarkretsar.

Återstår den omständigheten att lodjur konkurrerar med jägarkåren om bytesdjuren. De äter rådjur. Frågan är hur många utanför jägarleden som anser att jägarna har större rätt till rådjuren än lodjuren har – eller ens lika stor?

I mitten av 1990-talet var rådjursstammen exceptionellt stor. Det var främst en effekt av rävskabben, som nära nog utraderade rävstammen, rådjurets kanske främsta predator. När nu skabbepidemin avklingat och situationen börjat återgå till en mer normal situation minskar naturligt nog rådjursstammen, men det finns inget stöd för att anta att det beror på att det finns fler lodjur i markerna. Man kan också konstatera att jägarna skjuter ungefär lika mpånga rådjur som före skabbepidemin.

Inget utrymme för jakt
Det finns alltså inget utrymme för licensjakt på lodjur i år, om målen för rovdjurspolitiken tas på allvar. Det finns heller inget skäl som kan försvara en sådan jakt, såvida man inte anser att det är ett samhällsproblem att lodjuren lägger beslag på bytesdjur  som jägarna betraktar som sina.

Modern viltförvaltning ska vara adaptiv, vilket innebär att den ska följa utvecklingen noga och anpassa åtgärderna efter vunna erfarenheter och bästa tillgängliga kunskap. Vi vet att lodjusstammen minskar. Landets ledande forskare på området gör prognosen att stammen nästa vinter kommer att ligga under till och med den lägsta nivå som tillfälligt kan accepteras, även utan jakt. Naturvårdsverket måste dra den enda rimliga slutsatsen av detta. Den enda jakt på lodjur som kan accepteras i det rådande läget är strikt kontrollerad skyddsjakt på enskilda djur.

Roger Olsson

Ordförande Svenska Rovdjursföreningen

Frågor besvaras av Robert Franzén  070-496 09 76 och Björn Ljunggen 070-528 98 13

Artikeln publicerades på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt onsdag 26 januari.

Relaterade länkar

Gå till arkivet