KUs förhör med Carlgren om vargjakten - och KUs svar!

2011-06-14 |

Konstitutionsutskottets betänkande 2010/11:KU20
Granskningsbetänkande

2.4 Bevarande och förstärkning av den svenska
vargstammen

I en anmälan som kom in till konstitutionsutskottet den 4 januari 2011 begärs att utskottet granskar regeringens hantering för att bevara och stärka den svenska vargstammen, inklusive agerade för fortsättande av allmän licensjakt efter 2010, bilaga A2.4.1.

I anmälan framhålls att det under 2010 framkommit allvarliga brister i grunden för besluten om genomförandet av allmän licensjakt på varg.

På flera punkter har regeringen enligt anmälan inte svarat upp mot riksdagens krav på att vargstammens utveckling ska stärkas och inte hämmas (bet.2009/10:MJU8).

För det första kan vargar som är avkommor från invandradevargar österifrån, vars gener skattas högt, mycket väl komma att dödas i licensjakten och inte de, som det anges i regeringens proposition, ”individer som visar tecken på inavelsdepression, hög inavelskoefficient
eller som bär på defekta anlag”.
För det andra har inga alternativa åtgärder till licensjakt för att förbättra acceptansen för varg i vargområdena analyserats eller övervägts, trots att det är ökad acceptans som är målet för rovdjurspolitiken och att dödandet av varg ses som en sista utväg.
För det tredje framhöll riksdagen redan i sitt beslut att det 2010 skulle göras inplantering av varg för att stärka genbasen, men avskjutningen av vargstammen fortsätter genom allmän licensjakt trots att inplanteringen har försenats kraftigt.
I anmälan hänvisas till att EU:s miljökommissionär i ett brev uttryckt att ytterligare jakt borde stoppas till dess ett antal frågeställningar retts ut.

Underlag för granskningen

Granskningen har begränsats till att gälla frågan om hur regeringen följt riksdagens beslut.
Till grund för granskningen har bl.a. legat en promemoria upprättad inom Miljödepartementet, bilaga A2.4.2, och en utfrågning med miljöminister Andreas Carlgren, bilaga B11.
2010/11:KU20

Utredning i ärendet
Riksdagens beslut

Efter förslag i propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr. 2000/01:174) antog riksdagen den 29 mars 2001 mål för den svenska rovdjurspolitiken som innebär att Sverige ska ta
ansvar för att björn, varg, järv, lodjur och kungsörn finns i ett så stort antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och att arterna kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. Målet ska nås inom en
generation. I propositionen föreslogs för arter som inte hade nått sådana
nivåer att deras överlevnad kunde anses säkrad i ett längre perspektiv, dvs.
varg och järv, etappmål i stället för miniminivåer. Etappmålet för varg
bestämdes till 20 föryngringar per år, motsvarande 200 individer. När etappmålet
var nått skulle, enligt propositionen, en förnyad bedömning göras av
artens utveckling och den framtida förvaltningen av arten.

Hösten 2009 godkände riksdagen (prop. 2008/09:210, bet. 2009/10:
MJU8, rskr. 2009/10:7) mål för vargstammens utveckling som innebär

– att Sverige får en livskraftig vargstam med en god genetisk status
enligt regeringens förslag
– att tillväxten av antalet vargar begränsas genom en förlängning av
etappmålet för antalet årliga föryngringar av vargar (20 föryngringar
per år) enligt regeringens förslag
– att etappmålet kompletteras med kraftfulla åtgärder som stärker populationens
genetiska status enligt regeringens förslag
– att högst 20 individer som ökar den genetiska variationen i den
svenska vargpopulationen ska införlivas i populationen under de närmaste
fem åren fram till 2014 enligt regeringens förslag
– att införlivandet av de genetiskt friska individerna i första hand sker
genom att underlätta för naturligt invandrade vargar, t.ex. genom att
flytta individer från renskötselområdet till populationen utanför renskötselområdet,
och i andra hand genom aktiv utplantering av vargar som
hämtas från genetiskt friska populationer med östligt ursprung enligt
regeringens förslag
– att delegationsbeslut ska ta hänsyn till naturliga variationer, exempelvis
att antalet föryngringar varierar från år till år, och därmed utgå
från en populationsstorlek som inte överstiger 210 vargar i Sverige
enligt utskottets förslag
– att populationens tillväxt regleras genom beslut om begränsad licensjakt
kompletterad med skyddsjakt av skadegörande individer enligt
regeringens förslag
– att etappmålet med begränsad tillväxt, i kombination med åtgärder för
en vargstam med god genetisk variation, gäller fram till dess att effekterna
av vargstammens utveckling inom Sverige och bedömningen av
artens gynnsamma bevarandestatus, inklusive resultatet av de inledande
åtgärderna för stärkt genetik, har utvärderats och redovisats
enligt utskottets förslag.
I propositionen föreslogs en tillfällig begränsning av vargstammens tillväxttakt
och åtgärder för att stärka vargstammens genetiska status. Regeringen
framhöll att för att få en långsiktigt livskraftig vargstam var en förbättring
av stammens genetiska status mer angelägen än en fortsatt tillväxt på smal
genetisk bas. Regeringen föreslog därför i propositionen en förlängning av
det gällande etappmålet kompletterat med kraftfulla åtgärder för en långsiktigt
livskraftig vargstam. Vargstammens tillväxt begränsades under tiden
fram till dess att konsekvenserna av vargstammens utveckling i Sverige
och bedömningen av stammens bevarandestatus, inklusive resultatet av de
inledande åtgärderna för stärkt genetik, hade utvärderats och redovisats, i
kombination med åtgärder för att förbättra vargstammens genetiska status.
De åtgärder som regeringen främst avsåg att genomföra under de närmsta
fem åren var att underlätta för naturligt invandrade vargar att förflytta sig
från renskötselområdet till den vargpopulation som fanns i Mellansverige.
Vidare avsåg regeringen att skapa förutsättningar för att flytta naturligt
invandrade vargar med östligt ursprung opåverkade av inavel, att föras in i
landet. Sammanlagt skulle högst 20 vargar införlivas i den svenska vargpopulationen
genom dessa åtgärder fram t.o.m. 2014.
Mot bakgrund av de åtgärder som regeringen avsåg att genomföra för
att stärka vargstammens genetiska status behövde tillväxten av den
svenska vargstammen inte vara av samma omfattning som dittills. Vargstammen
borde hållas på en nivå som långsiktigt skapade en större acceptans
för vargen i vår fauna. Naturvårdsverkets delegationsbeslut skulle ta
hänsyn till naturliga variationer, exempelvis att antalet föryngringar varierar
från år till år, och därmed utgå från en populationsstorlek som inte
översteg 210 vargar i Sverige.
En planerad licensjakt på vetenskapliga grunder borde genomföras så att
de individer som visade tecken på inavelsdepression, hög inavelskoefficient
eller som bar på defekta anlag avlägsnades från populationen i syfte
att reducera risken för fortsatt spridning av dåliga anlag. Regeringen avsåg
att ge Naturvårdsverket i uppdrag, att i samråd med bl.a. företrädare för
genetisk vetenskaplig kompetens, utarbeta riktlinjer för hur en sådan jakt
skulle genomföras. Naturvårdsverket skulle också redovisa hur planering
för urval av individer med ny genetisk variation som skulle hämtas samt
för utplantering av dessa borde ske. Naturvårdsverket skulle kontinuerligt
följa och utvärdera utvecklingen i vargstammen.
Ett etappmål med begränsad tillväxt skulle kombineras med ett nytt
etappmål för en god genetisk variation:
Högst 20 vargindivider med en genuppsättning som inte har påverkats
av inavel skulle införlivas i den svenska vargpopulationen under de närmaste
fem åren. I första hand skulle naturligt invandrade vargar flyttas
från renskötselområdet till populationen utanför renskötselområdet i mel-
lersta och södra Sverige. Denna åtgärd behövde kompletteras med aktiv
utplantering av vargar som skulle hämtas från genetiskt starka populationer
med östligt ursprung. Förstärkningen skulle starta redan 2010 och avslutas
under 2014.
Tillväxten av antalet vargar skulle begränsas genom en förlängning av
det gällande etappmålet. Tillväxten skulle hållas på en lägre nivå än den
som då gällde genom beslut om begränsad licensjakt kompletterad med
skyddsjakt av skadegörande individer. Licensjakten skulle avse de vargar
som hade låg genetisk variation. Det föreslagna etappmålet med begränsad
tillväxt och kraftfulla åtgärder för förbättrad genetik skulle gälla fram till
dess att effekterna av vargstammens utveckling inom Sverige och bedömningen
av artens gynnsamma bevarandestatus, inklusive resultatet av de
inledande åtgärderna för stärkt genetik, hade utvärderats och redovisats.
Denna redovisning ska ske senast den 1 juli 2012.
Utvärderingen, som ska redovisas senast den 1 juli 2012, skulle utgöra
en kontrollstation för att se hur de påbörjade åtgärderna för att stärka vargstammens
genetiska status har fallit ut.
Regeringen framhöll att eftersom åtgärder vidtas i syfte att förbättra vargstammens
genetik fanns det ett visst utrymme för en begränsad och strängt
kontrollerad licensjakt efter varg utan att möjligheten att ha en gynnsam
bevarandestatus försvårades. För att regeringens åtgärder för en förbättrad
genetisk status i vargstammen skulle vara framgångsrika, skulle licensjakt
inte ske efter genetiskt värdefulla vargar och deras avkomma. Förvaltningen
av rovdjur handlade inte enbart om biologiska förutsättningar utan
också om människors vilja att acceptera livskraftiga rovdjurstammar. Att
vargen återvänt i den svenska faunan var välkommet men hade samtidigt
medfört att verksamheter som tidigare bedrivits utan att behöva ta hänsyn
till vargens förekomst nu måste anpassas för att kunna bedrivas utan att
äventyra samexistens mellan människa och varg. Vargstammen borde hållas
på en nivå som långsiktigt skapade en större acceptans för vargen i vår
fauna. En ökad tolerans av vargens närvaro i lokalsamhället var nödvändig
för att uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus för vargstammen.
Regeringen ansåg att antalet individer i den svenska vargstammen borde
begränsas under en period fram till dess att utvärderingen om etappmål
m.m. var slutförd.
Alla förvaltningsåtgärder borde följas upp med beståndsinventeringar
och registrering av övrig dödlighet så att effekterna analyserades och utvärderades.
Det var angeläget att noga utvärdera vad som hände med attityder,
omfattning av den illegala jakten och vargstammens utbredning när
olika former av jakt tilläts. Strategier för skyddsjakt eller annat jaktuttag
borde formuleras mot bakgrund av de kunskaper om invandring, utvandring,
reproduktion och dödlighet som fanns tillgängliga för populationen.
Såväl skyddsjakt som framtida licensjakt måste ske under noga reglerade
och kontrollerade former. Inför varje beslut om licensjakt och skyddsjakt
efter varg måste en bedömning göras om jakten riskerade att påverka beva-
randestatusen. Det innebar att det i ett beslut om jakt efter varg måste tas
hänsyn till hur många vargar som hade dödats tidigare under året. En grundläggande
princip för eventuell licensjakt borde vara att den beslutades med
hänsyn till genomförd och förmodad framtida skyddsjakt. Det var en stor
skillnad mellan skyddsjakt och licensjakt när det gällde vilka individer
som fälldes. Skyddsjakt skulle riktas till områden med skador och därmed
vara skadeförebyggande, medan licensjakt innebar att djur fälldes utan
koppling till skada. Licensjakt efter varg borde i stället inriktas på områden
där individer som hade låg genetisk variation förekom. Licensjakt
efter varg i ett antal mellansvenska län skulle kunna minska möjligheten
till skyddsjakt i mellansvenska vargrevir där skador i form av exempelvis
angrepp på hundar och andra tamdjur skett. Det hade dock framförts att
licensjakt efter varg skulle kunna leda till en större acceptans för arten och
den nationella rovdjursförvaltningen. Innan beslut om licensjakt fattades,
var det viktigt att göra nödvändiga prioriteringar och överväganden för att
tillgodose behovet av skyddsjakt. Det behövdes årliga analyser över vargstammens
status och tillväxt. Effekterna ur genetisk synvinkel behövde
också analyseras. Genetiskt viktiga vargindivider måste undantas från jakt.
Det var således viktigt att utvärdera effekterna av en eventuell licensjakt
ur såväl biologisk som samhällsvetenskaplig synvinkel. Licensjakt efter
varg förutsatte en reproducerande stam. Detta innebar att licensjakt efter
varg då skulle kunna tillåtas i Västra Götalands, Värmlands, Örebro, Dalarnas
och Gävleborgs län.
Miljö- och jordbruksutskottet anslöt sig till regeringens bedömning att
vargarnas svaga genetiska status var så problematisk att en förstärkning
borde ske inom en kortare tidsrymd än 20 år. Naturligt invandrade vargar
borde därför skyndsamt förflyttas så att de snabbare fick kontakt med den
mellansvenska populationen. För att snabbt förstärka den genetiska statusen
skulle även en aktiv inplantering komma att behövas. Förstärkningen
genom i första hand flyttning av naturligt invandrade individer och i andra
hand införsel av vargar med östligt ursprung borde påbörjas redan under
2010 och pågå under en femårsperiod. Mot bakgrund av de åtgärder som
regeringen avsåg att genomföra för att förstärka vargstammens genetiska
status behövde tillväxten av den svenska vargstammen inte vara av samma
omfattning som dittills. Utgångspunkten borde vara en populationsstorlek
som inte översteg 210 vargar i Sverige. Miljö- och jordbruksutskottet
ansåg i likhet med regeringen att en planerad licensjakt på vetenskapliga
grunder borde genomföras så att de individer som visade tecken på inavelsdepression
eller hög inavelskoefficient eller som bar på defekta anlag
avlägsnades från populationen i syfte att reducera risken för fortsatt spridning
av dåliga anlag. Eftersom åtgärder vidtogs i syfte att förbättra vargstammens
genetik fanns det enligt miljö- och jordbruksutskottet ett visst
utrymme för begränsad och strängt kontrollerad licensjakt. Inför varje
beslut om licensjakt och skyddsjakt efter varg måste hänsyn tas till hur
många vargar som dödats tidigare under året. Licensjakt borde inriktas på
områden där individer med låg genetisk variation förekom. Genetisk viktiga
vargindivider måste undantas från jakt. Vargens utsatta genetiska
situation ställde vidare särskilda krav på utformningen av jaktområdet vid
licensjakt. Miljö- och jordbruksutskottet anslöt sig i allt väsentligt till det
som regeringen anfört om mål för vargstammens utveckling. Enligt utskottets
mening innebar detta att Sverige borde kunna få en livskraftig vargstam
med en god genetisk status.
I en reservation (S) begärdes att etappmålet om 200 individer borde
ligga kvar till 2029 och inte definieras som ett tak samt att riksdagen
skulle avslå regeringens förslag om införsel av 20 vargar från öst 2010–2014.
I en annan reservation (V, MP) framhölls att det inte var rimligt att
tänka sig att vargens långsiktiga överlevnad i landet ska vara beroende av
ständigt återkommande införsel av nya djur. Strategin måste i stället vara
att omgående identifiera och genomföra åtgärder som skyndsamt säkerställer
en sammanhängande fennoskandisk stam. Invandrande djur från öster
måste tillåtas vandra ned genom norra Sverige. Ökad bevakning och skydd
av dessa djur var nödvändig. I reservationen framfördes uppfattningen att
regeringen gjort en felaktig tolkning av art- och habitatdirektivet. Det undantag
som finns i fråga om insamling och förvaring av ett fåtal exemplar av
en art kunde inte omtolkas så att jakt omfattades.

Gällande regler m.m.

EU:s medlemsstater ska enligt art- och habitatdirektivet, dvs. rådets
direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt
vilda djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7, Celex 31992L0043),
senast ändrat genom rådets direktiv 2006/105/EG (EUT L 363,
20.12.2006, s. 368, Celex 32006L0105), utse områden som syftar till att
värna arter och livsmiljöer som är av gemensamt intresse för EU-länderna.
Art- och habitatdirektivet har till syfte att bidra till att säkerställa den
biologiska mångfalden genom att bevara livsmiljöer och vilda djur och
växter (artikel 2). Enligt artikel 12 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga
åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet
för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a (bl.a. varg),
med förbud mot bl.a. att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa
arter i naturen, oavsett hur detta görs.

I artikel 16.1 anges att förutsatt att det inte finns någon annan lämplig
lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam
bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde,
får medlemsstaterna göra undantag från bestämmelserna i
bl.a. artikel 12 av följande anledningar:

a) För att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer.
b) För att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske,
vatten och andra typer av egendom.
c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker
som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av
social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser
för miljön.
d) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel
av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet
artificiell förökning av växter.
e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad
omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de
arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs
av de behöriga nationella myndigheterna.
I propositionen om rovdjurspolitiken framhålls att åtgärder som vidtas
enligt direktivet ska syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus.
Åtgärderna ska ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella
behov och till regionala och lokala särdrag. Uttrycket ”gynnsam
bevarandestatus” är centralt i direktivet. En bedömning av om det är möjligt
att göra undantag från artskyddet utgår från hur åtgärden påverkar
upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för de skyddade arterna.
Direktivet ger möjligheter till undantag från skyddskraven under vissa förutsättningar.
Undantagen regleras i artikel 16.1 a–e. För att medlemsstaterna
ska få tillämpa undantagen förutsätts enligt artikel 16.1 att det inte
finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet
av en gynnsam bevarandestatus. Om dessa grundläggande
förutsättningar är uppfyllda kan undantagen göras
Art- och habitatdirektivet förbjuder således som huvudregel avsiktligt
dödande av bl.a. varg. De möjligheter till undantag från huvudregeln som
direktivet medger genomförs enligt propositionen med motsvarande bestämmelser
i jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905).
I dokumentet Riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå
(Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores,
2008) har Europeiska kommissionen föreslagit riktlinjer för hur
populationsbaserad förvaltning av rovdjur ska bedrivas och hur bevarandestatusen
för sådana populationer kan bedömas. I en bilaga till riktlinjerna
finns ett antal rekommendationer som avser olika delar av rovdjursförvaltningen,
bl.a. jakt, förflyttning, utsättning av uppfödda djur och beståndsövervakning.
Vid bedömningen av bevarandestatusen anges i riktlinjerna
att en rovdjursart inte behöver ha uppnått en gynnsam bevarandestatus för
att ett undantag enligt artikel 16.1. i art- och habitatdirektivet ska kunna
medges. Rovdjurspopulationen som sådan måste dock vara livskraftig, och
dess aktuella bevarandestatus får inte äventyras. För att ett undantag från
skyddsreglerna ska kunna göras, måste skälen vara mycket starka och den
jakt som tillåts mycket begränsad. Det krävs också en noggrann övervakning
av jaktens konsekvenser. Vid bedömningen av alternativa lösningar
till jakt anges att det finns många möjliga lösningar för att t.ex. skydda
tamdjur från rovdjursangrepp. I enlighet med subsidiaritetsprincipen, dvs.
att alla beslut ska fattas på lägsta effektiva nivå, kan den enskilda medlemsstaten
avgöra när de alternativa lösningarna inte kan betraktas som tillräckliga.
Riktlinjerna antogs av kommissionen under sommaren 2008, och de
kan enligt kommissionens bedömning ligga till grund för inriktningen av
rovdjursförvaltningen, framför allt inom EU.
Av 2 och 3 §§ jaktlagen framgår att alla däggdjur och fåglar är fredade
och endast får jagas om det följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller
beslut som har meddelats med stöd av lagen. Genom 29 och 52 §§ jaktlagen
har riksdagen lämnat ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller beslut om
tillstånd till licensjakt.
Enligt 23 c § jaktförordningen, som enligt regeringen införlivar artikel
16.1 e i art- och habitatdirektivet, är förutsättningen för att licensjakt efter
björn, varg, järv och lo ska kunna tillåtas att det inte finns någon annan
lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam
bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.
Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas
storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade
förhållanden. Enligt 23 d § får Naturvårdsverket besluta om licensjakt
efter björn, varg, järv och lo om det finns förutsättningar enligt 23 c §.
Enligt 24 d § får Naturvårdsverket besluta om hur man ska förfara med ett
dödat djur.
Den 15 december 2009 trädde förordningen (2009:1263) om förvaltning
av björn, varg, järv, lo och kungsörn i kraft. Enligt 1 § i förordningen
syftar förvaltningen av de stora rovdjuren till att djur av dessa arter ska
finnas i så stort antal att arterna långsiktigt finns kvar i den svenska faunan
och att djuren kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden.
Detta syfte ska uppnås i en sådan takt som främjar samexistensen mellan
människor och dessa arter samtidigt som skador och olägenheter förebyggs
och begränsas. I förordningen föreskrivs bl.a. att det i Sverige ska finnas
tre rovdjursförvaltningsområden.
I februari 2010 trädde förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer
i kraft. Förordningen föreskriver att det inom varje länsstyrelse
ska finnas en viltförvaltningsdelegation med uppgift att bl.a. besluta om
övergripande riktlinjer för viltförvaltningen inom länet samt licens- och
skyddsjakt inom länet. Delegationen ska också pröva frågan om godkännande
bl.a. av rovdjursförvaltningsplan för länet och inriktning för förekomsten
av varg och järv i länet.
Beslut om licensjakt efter varg 2010 och 2011
Naturvårdsverket beslutade den 17 december 2009, med stöd av 23 d och
24 d §§ jaktförordningen (1987:905) samt med beaktande av skyddsreglerna
i artikel 12 och undantagsreglerna beträffande jakt i artikel 16 i artoch
habitatdirektivet (92/43/EEG), om licensjakt efter 27 vargar i
Dalarnas, Gävleborgs, Västra Götalands, Värmlands och Örebro län.
Naturvårdsverket beslutade den 17 december 2010, med samma stöd,
om licensjakt på totalt 20 vargar i Dalarnas, Gävleborgs, Västra Götalands,
Värmlands, Örebro och Västmanlands län under tiden den 15 januari–15
februari 2011. Naturvårdsverket beslutade med stöd av 59 § jaktförordningen
att beslutet skulle gälla utan hinder av att det överklagades.

Åtgärder under 2010

I februari 2010 trädde förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer
i kraft. Inom varje länsstyrelse ska det finnas en viltförvaltningsdelegation
med uppgift att besluta om övergripande riktlinjer för viltförvaltningen
och godkänna en rovdjursförvaltningsplan inom länet. Delegationen
ska ha en bred sammansättning med företrädare för jakt- och viltvårdsintresset,
naturvårdsintresset, friluftsintresset, brukare av jordbruksmark,
lokalt näringsliv och turism, skogsnäring, yrkesfiske, fäbodbruk och rennäring.
Den 4 mars 2010 beslutade regeringen att ge Statens jordbruksverk,
Naturvårdsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt i uppdrag att, i
samråd med länsstyrelserna och efter samråd med Tullverket, jägarorganisationerna
och övriga berörda aktörer, redovisa och analysera vilka bestämmelser
som ska beaktas vid flytt av varg till Sverige från ett annat land.
Redovisningen skulle ligga till grund för kommande beslut om tillförsel av
högst 20 vargar med östligt ursprung inom fem år som gynnar den genetiska
statusen hos den skandinaviska vargstammen. I beslutet erinrade
regeringen om att flytt av naturligt invandrade vargar kunde, om det var
lämpligt från biologiska, socioekonomiska och veterinära synpunkter,
genomföras av ansvariga myndigheter innan uppdraget redovisats. Uppdragen
redovisades i november 2010.
Den 10 juni 2010 beslutade regeringen att tillsätta en utredning för utvärdering
av mål för rovdjursstammarnas utveckling (dir. 2010:65). I fråga
om vargstammen ska utredaren bl.a. analysera och utvärdera förekomsten
av varg och föreslå nya mål angivna som etappmål eller minimimål, analysera
förutsättningarna för vargstammens utveckling mot en nivå där arternas
fortsatta existens i Sverige kan anses livskraftig och ha uppnått
gynnsam bevarandestatus, lämna förslag till åtgärder för vargstammens
utveckling mot en nivå där artens fortsatta existens i Sverige kan anses
livskraftig och ha uppnått gynnsam bevarandestatus samt ange miniminivåerna
för hur stor vargstammen måste vara för att uppnå gynnsam bevarandestatus
enligt de riktlinjer som Europeiska kommissionen antagit om
förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå (Guidelines for Population
Level Management Plans for Large Carnivores, Contract nr.
070501/2005/424162/MAR/B2, Final Version 1st July 2008). Förutom att
utredningen ska analysera och bedöma om de av regeringen föreslagna initiativen
var tillräckliga ska utredaren också bedöma och redovisa ett eventuellt
behov av kompletterande åtgärder för att säkra en genetiskt
livskraftig vargstam. Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 juli 2012
och utredaren skulle lägga fram ett delbetänkande om bedömning av gynnsam
bevarandestatus för bland annat vargstammen senast den 31 mars 2011.
I september 2010 lämnades från Miljödepartementets sida till kommissionen
ett svar på begäran om uppgifter gällande vargar i Sverige med
anledning av klagomål avseende tillämpningen i Sverige av direktiv 92/43/
EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.
I oktober 2010 presenterade Naturvårdsverket, Statens jordbruksverk
och Statens veterinärmedicinska anstalt en redovisning av olika tillvägagångssätt
för en genetisk förstärkning av den svenska vargstammen med
beskrivningar av varifrån vargarna borde hämtas, bedömningar om djurskydd,
smittskydd och biologiska frågor. Förslagen remitterades.
Den 1 november 2010 lämnades kompletterande information till kommissionen
avseende åtgärder för att förstärka den svenska vargstammens
genetiska status sedan Naturvårdsverket med anledning av regeringens uppdrag
den 4 mars tagit fram förslag till tillvägagångssätt för att utse lämpiga
områden för utsättning av varg, kriterier för val av lämpliga områden
för utsättning av varg, kriterier för val av lämpliga områden för utsättning
av vargvalpar, och uppföljning av utsläppta vargar. Vidare hänvisades till
att Naturvårdsverket, Statens jordbruksverk och Statens veterinärmedicinska
anstalt hade tagit fram en redovisning av olika tillvägagångssätt för
genetisk förstärkning av den svenska vargstammen. I redovisningen
beskrevs åtta tillvägagångssätt för att genetiskt förstärka vargstammen. Ett
alternativ som kunde användas relativt snabbt för att börja minska inavelsgraden
var att använda valpar från nordiska djurparker. Att hämta vargar
från Norge och Finland under kontrollerade former var ett annat möjligt
alternativ.
I skrivelsen till kommissionen angavs en tidsplan för det fortsatta arbetet.
Naturvårdsverkets förslag var på remiss till den 1 november 2010.
Redovisningen från Naturvårdsverket, Statens jordbruksverk och Statens
veterinärmedicinska anstalt var på remiss till den 8 november 2010. Senast
den 30 november 2010 skulle dessa myndigheter redovisa sina ställningstaganden
till regeringen. Redovisningen skulle innehålla förslag till åtgärder
som var möjliga att påbörja och genomföra under 2011. I november 2010
skulle regeringen ge Naturvårdsverket i uppdrag att dels i samarbete med
svenska och finska vargforskare spåra och märka lämpliga vargar i Finland
under vintern 2011, dels inleda kontakter med djurparker. Regeringen
skulle bjuda in berörda myndigheter till remissmöte den 13 december
2010 och alla länsstyrelser i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet
skulle få i uppdrag att ange lämpliga revir respektive utsättningsområden
för placering av vargvalpar och vuxna valpar från Finland.
Den 16 november 2010 lämnade Miljödepartementet kommentarer till
Europeiska kommissionen med anledning av en skrivelse den 19 oktober
2010 från Svenska Naturskyddsföreningen, Djurskyddet Sverige, Svenska
Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden till kommissionen. Skrivelsen
gällde bl.a. frågan om hur konkreta planer för hur den genetiska förstärkningen
av vargstammen ska genomföras, betydelsen av ett flöde av invandring
av vargar österifrån, möjligheterna att få acceptans för inplantering av
varg och tolkningen av domen C-342/05 (p. 29). Enligt en preliminär
bedömning skulle en inplantering av vargvalpar kunna ske i maj – juni
2011 och under hösten skulle arbetet med inplantering av vuxna djur
kunna påbörjas.
Viltskadecenter lämnade den 18 november 2010 en lägesrapport kallad
Vargföryngringar. Våren 2008 hade Sverige 27 intakta vargpar som gav
upphov till 23 föryngringar, våren 2009 fanns 31 intakta vargpar med 23
föryngringar och våren 2010 fanns 34 intakta vargpar som bedömdes ge
upphov till uppemot 25 föryngringar. Rapporter från Viltskadecenter
visade sammantaget att den svenska licensjakten inte påverkat vargstammen
negativt.
Den 19 november 2010 lämnades från Regeringskansliets sida kompletterande
uppgifter till kommissionen, bl.a. med anledning av uppgifterna i
redovisningen.
Den 27 januari 2011 beslutade kommissionen att inleda ett formellt överträdelseförfarande
genom att skicka en formell underrättelse. Kommissionen
ifrågasätter att Sverige tillämpar en undantagsbestämmelse för att
bevilja licensjakt, inte att man tillämpar särskilda undantag för jakt på ett
begränsat antal vargar för att undvika skador på tamdjur.
Samma dag beslutade regeringen att uppdra åt Naturvårdsverket och Statens
jordbruksverk att, efter samråd med Statens veterinärmedicinska
anstalt, länsstyrelserna i mellersta rovdjurförvaltningen och övriga berörda
myndigheter och organisationer, inleda arbetet med aktiva åtgärder för den
genetiska förstärkningen av vargstammen inom Sverige. Länsstyrelserna i
mellersta rovdjursförvaltningsområdet fick i uppdrag att i samråd med
berörda organisationer peka ut områden för utsättning av varg. Vidare fick
Naturvårdsverket i uppdrag att utreda om det utöver licensjakten finns
behov av ytterligare kompensationsåtgärder vid utsättning av varg i Sverige.
Den 27 januari 2011 beslutade regeringen också om tilläggsdirektiv
till Rovdjursutredningen (M 2010:02) som innebär att utredaren ska analysera
och föreslå åtgärder för att underlätta att naturligt invandrade vargar
med östligt ursprung når den mellansvenska vargpopulationen med minimerad
skadenivå för renskötseln.

Promemoria från Regeringskansliet

Som svar på frågor från konstitutionsutskottet översändes den 8 mars 2011
en promemoria upprättad inom Miljödepartementet (bilaga A2.4.2).
På frågan om vilka åtgärder som vidtagits för att vargar som är avkommor
från invandrade vargar inte ska dödas av licensjakterna framhölls från
Regeringskansliets sida att Naturvårdsverket i oktober 2009 i syfte att få
ett bättre kunskapsunderlag inför beslut om licensjakt gav Sveriges Lantbruksuniversitet
i uppdrag att utreda olika aspekter av en licensjakt efter
varg i Sverige och dess möjliga konsekvenser för den skandinaviska vargpopulationen.
I den rapport som Sveriges Lantbruksuniversitet lämnade
den 2 december 2009 (preliminär version) och den 19 december 2009 (slutversion)
rekommenderades en jakt på utvalda revir tillsammans med en
slumpmässig jakt. Forskarrapporten rekommenderade att kända revir med
invandrande vargar och första generationens avkomma till sådana individer
undantogs från jakt. Forskarna konstaterade också att det mellan övriga
revir var mycket små skillnader i genetiskt bevarandevärde. Med anledning
av det och med hänsyn till kommande åtgärder för att genetiskt
förstärka den skandinaviska vargpopulationen menade forskarna att en rangordning
av övriga revir utifrån genetiskt värde kunde ges liten betydelse
vid beslut om jakt.
I sitt beslut den 17 december 2009 om licensjakt på varg fastställde
Naturvårdsverket de villkor som bedömdes vara nödvändiga för att garantera
att jakten bedrevs under strängt kontrollerade former. Det gällde
antalet vargar som sammantaget fick fällas, fördelningen mellan olika län
och undantag från jakt för de områden där en invandrad varg av östligt
ursprung respektive en av dess avkommor etablerat revir. Naturvårdsverket
utvärderade 2010 års jakt i rapporten Beslutet om licensjakt på varg 2010
– En processutvärdering med fokus på beredningen av beslutet (rapport
6361).
På Naturvårdsverkets uppdrag lämnade Sveriges Lantbruksuniversitet
den 1 december 2010 en rapport med beräkning av lämpliga beskattningsnivåer
för att uppnå riksdagens etappmål om minst 20 årliga föryngringar
och en stam som inte överstiger 210 individer som gäller till dess vargstammens
utveckling och bevarandestatus har utvärderats och redovisats.
Risken för att det skulle fällas avkommor från två finsk/ryska hanvargar
i Kynna i Norge och i Galven i Gävleborgs län bedömdes som liten med
hänsyn till det begränsade antal vargar som fick fällas. Enligt forskarna i
det skandinaviska vargforskningsprojektet hade det liten betydelse för vargstammen
som helhet om någon enstaka avkomma från den första generationen
eller deras avkommor skulle fällas i jakten.
När Naturvårdsverket fick kännedom om att det fanns en avkomma till
en invandrad varg i reviret Skugghöjden i Värmlands län beslutade verket
den 13 januari 2011 att detta revir skulle undantas från det tidigare beslutet
om licensjakt.
Resultatet från licensjakten 2010 visade att ingen genetiskt värdefull
varg hade fällts. Preliminära resultat från licensjakten 2011 visade på
samma utfall.
På frågan om vilka skälen var för att inte förhindra beslut om vargjakt
2011 mot bakgrund av att inplantering av varg inte skett pekades i promemorian
på att regeringen i propositionen En ny rovdjursförvaltning anfört
att tillväxten av antalet vargar skulle begränsas genom en förlängning av
dagens etappmål och att tillväxten skulle hållas på en lägre nivå än dagens
genom beslut om begränsad licensjakt kompletterad med skyddsjakt av skadegörande
individer. Riksdagen beslutade i allt väsentligt i enlighet med
regeringens förslag. I promemorian hänvisades till att miljö- och jordbruksutskottet
anfört följande.
Det är inte lämpligt att riksdagen i sitt beslut anger inriktningen för en
särskild förvaltningsmyndighets beslut. Det utskottet godkänner i den
delen bör därför beskrivas som att delegationsbeslut ska ta hänsyn till
naturliga variationer, exempelvis att antalet föryngringar varierar från
år till år, och därmed utgå från en populationsstorlek som inte överstiger
210 vargar i Sverige.
Inför Naturvårdsverkets beslut i december 2010 hade länsstyrelserna kunnat
dokumentera 18 säkra och 4 sannolika föryngringar av varg under
säsongen 2010/2011. Naturvårdsverket konstaterade i sitt beslut att man
hade att ta hänsyn till de nationella mål för vargstammens utveckling som
beslutats av riksdagen, nämligen att förvaltningen ska ta hänsyn till naturliga
variationer och utgå från en vargstam som inte överstiger 210 individer
samt till att vargstammens tillväxt ska begränsas genom licensjakt
kompletterad med skyddsjakt efter skadegörande individer. Utifrån dessa
utgångspunkter och de redovisade inventeringsresultaten hade Naturvårdsverket
bedömt att en begränsad jakt som tillfälligt stabiliserade stammen
kring 20 föryngringar per år var en förvaltningsåtgärd som var konfliktdämpande
och kunde ge större acceptans för kontroversiella bevarandeåtgärder,
som flyttning av vargar av östligt ursprung.
Som svar på frågan om vilka åtgärder som vidtagits eller övervägts i
syfte att öka acceptansen för vargar i vargområdena redovisades i promemorian
en rad åtgärder. I promemorian framhölls att den svenska rovdjursförvaltningen
under de senaste tio åren har arbetat aktivt med samrådsorgan,
informationssatsningar, skadeersättning och bidrag till förebyggande
åtgärder som stängsling. I Sverige har flera aktörer arbetat med att tillhandahålla
information. Förutom det arbete som utförts av Naturvårdsverket,
Sametinget, Statens veterinärmedicinska anstalt, Naturhistoriska riksmuseet
och länsstyrelserna har även andra aktörer arbetat med information, bl.a.
Viltskadecenter och Rovdjurscentret De 5 Stora i Järvsö och Rovdjurscentrum
Grönklitt i Orsa. Viltskadecenter arbetar på uppdrag av Naturvårdsverket
och är ett servicecenter för myndigheter, organisationer, djurägare,
markägare och allmänhet med målet att förebygga viltskador. Viltskadecentrum
driver utvecklingsprojekt och informerar myndigheter, djurägare, markägare
och allmänhet om allt som rör viltskador orsakade av fredat vilt.
Avsikten är att Informationscentrumen i Järvsö och Orsa ska kompletteras
med ett tredje informationscentrum. Under 2011 kunde rovdjurscentrumen,
intresseorganisationer och länsstyrelser ansöka om bidrag hos Naturvårdsverket
(totalt 6 miljoner kronor) för informationsprojekt som bidrar till
ökad kunskap om förvaltningen av stora rovdjur och minskar konflikter
kring rovdjuren. Under 2006 påbörjades en fyraårig försöksverksamhet
med rovdjursakutgrupper i Värmlands och Dalarnas län med inriktning på
att snabbt kunna hantera frågor kopplade till både angrepp och förekomst
av rovdjur. Länsstyrelserna kunde besluta om bidrag till stängsel som
skulle hindra rovdjur från att komma in till betesdjur. Ett ersättningssystem
för rennäringen innebar att samebyarna fick fast ersättning för förekomst
av rovdjur inom renskötselområdena. I varje län i Sverige fanns
viltförvaltningsdelegationer med representanter för naturvård, skogs- och
markägare, jägare, renskötsel m.fl. Sverige var indelat i tre rovdjursförvaltningsområden
med samverkansråd som hade som uppgift att ta fram och
samverka kring riktlinjer och principer för olika delar av rovdjursförvaltningen.

Utfrågning med miljöminister Andreas Carlgren
Utskottet höll den 3 maj 2011 en offentlig utfrågning med miljöminister
Andreas Carlgren (bilaga B11).
Statsrådet framhöll att det finns en bred uppslutning i Sverige kring att
det ska finnas vargar i Sverige och i de svenska skogarna, men att man
också måste ha respekt för att konsekvenserna framför allt bärs av de människor
som bor i varglänen.
Regeringens och riksdagens beslut om vargpolitiken innebär att Sverige
ska ha en långsiktigt livskraftig vargstam med god genetisk status, och det
målet viker man inte ifrån.
En nödvändig förutsättning för att nå det målet är att den genetiska
mångfalden i den svenska vargstammen ökas. Detta förutsätter en acceptans
för de åtgärder som ökar den genetiska mångfalden. Det är därför
som riksdagen har fattat ett beslut om en helhet i rovdjurspolitiken som
innefattade att flytta ned beslut närmare de människor som är berörda och
som också innebär åtgärder för att öka den genetiska mångfalden och innefattar
möjligheten till licensjakt. Självklart har målet ännu inte nåtts och
det återstår att genomföra det som krävs för att nå målet.
Alla delar av riksdagens beslut ska genomföras. När det gäller förstärkningen
av den genetiska variationen gavs omedelbart ett uppdrag till
berörda myndigheter att både förbereda och inleda åtgärderna. Statsrådet
pekade på att åtgärder har genomförts. Vargar har flyttats. Det pågår ett
samarbete med djurparker både i Sverige och i berörda grannländer. Under
den femårsperiod som riksdagen har beslutat om ska åtgärderna genomföras
steg för steg.
Statsrådet framhöll att regeringen i mars 2010 direkt efter riksdagens
beslut gav Naturvårdsverket i uppdrag att tillsammans med Jordbruksverket
och Statens veterinärmedicinska anstalt förbereda och inleda de åtgärder
som behövs just för den genetiska förstärkningen. Myndigheterna
inledde omedelbart arbetet som har inneburit kontakter med grannländer,
inte minst med Finland i olika steg. Det har också inneburit att man har
tagit fram de åtgärder som man vill genomföra, och man har inlett arbetet
med det. Två vargar ha också flyttats under 2011 och under våren skulle
valpar flyttas mellan djurparker. Det finns således goda förutsättningar att
uppnå det mål som riksdagen satt upp, formulerat som just högst 20
vargar. Det är alltså inte fråga om det antal som minst skulle uppnås utan
om det antal vargar som det högst kan bli fråga om att flytta in eller
genom naturlig invandring.
När det gäller omfattningen av licensjakten är utgångspunkten riksdagens
beslut om etappmålet och den tillfälliga begränsningen.
Myndigheterna har föreslagit sex olika vägar för att förstärka den genetiska
statusen, bl.a. flytt av vargar, utflyttning av valpar från djurparker
och flytt av valpar eller vuxna vargar från länder som har en vargstam
med östligt ursprung. Myndigheterna ska fortsätta arbetet enligt de
vägarna. De första flyttningarna har genomförts. Regeringen har följt riksdagens
beslut om jakten. Enligt riksdagsbeslutet bör licensjakten inriktas
på områden där det finns individer som har låg genetisk variation. Det var
forskarna som pekade ut de revir som undantogs från jakt det första året.
Vid den senaste jakten, den andra jakten, var det inte bara ett revir som
undantogs utan först två revir, av samma skäl, också då med forskarstöd
och forskarbedömning som grund. När det sedan visade sig att det fanns
genetiskt värdefull avkomma i ytterligare ett revir undantogs också det.
Sammanlagt undantogs tre revir. Forskarbedömningar ligger till grund för
Naturvårdsverkets riktlinjer för jakten och kravet har varit att genetiskt viktiga
vargindivider måste undantas från jakt. De uppföljningar som har
gjorts visade att inga genetiskt värdefulla individer har fällts utan det var
genomgående vargar med antingen inavlade anlag eller vargar som dessutom
haft medfödda defekter som fällts. DNA-analyser har visat att alla
skjutna vargar hade inavlade anlag. Det är dock ett missförstånd att tro att
inavel leder till omedelbara skador eller effekter. När inaveln gått mycket
långt leder det för eller senare till mycket allvarliga synliga skador. Ett par
av de skjutna vargarna hade skador.
Statsrådet framhöll att art- och habitatdirektivet är helt genomfört i
svensk lag, också de undantagsmöjligheter som direktivet innefattar. Det
som riksdagen har beslutat och den vargpolitik som genomförts är enligt
statsrådet helt i linje med art- och habitatdirektivet så som det är genomfört
i den svenska rätten. Målet för vargpolitiken är att uppnå en gynnsam
bevarandestatus, ett mål som regeringen och kommissionen delar. Kommis-
sionen delar också uppfattningen att man enligt direktivet kan genomföra
licensjakt i utpekade situationer. Miljöministern är övertygad om att regeringen
ska skingra kommissionens tvivel.
De förutsättningar som kommer att gälla i varje läge ska enligt statsrådet
avgöra vilka åtgärder som kan genomföras först. Det blev möjligt att
först genomföra flytt av vuxna vargar. Samtidigt har djurparkerna samarbetat
om att flytta valpar mellan sig för att förbereda en utflyttning 2012.
Det blir fråga om fler valpar än om det hade skett en utflyttning redan
våren 2011.
Riksdagens beslut innebar att förstärkningen av den genetiska
mångfalden skulle inledas, vilket också gjorts. Beslutets innebörd var inte
att flyttning skulle ske omedelbart.
Det är enligt statsrådet mycket kontroversiellt att genomföra åtgärder
som ökar den genetiska statusen och den genetiska mångfalden. Det är därför
som besluten flyttats ned närmare berörda människor, och möjligheterna
till delaktighet i förvaltningen av vargstammen förstärkts genom att
den strängt kontrollerade och begränsade jakten finns. De stora organisationer
som organiserar över 700 000 berörda människor, jägarorganisationerna,
Lantbrukarnas Riksförbund, Jordägareförbundet, Samernas Riksorganisation,
Svenska Kennelklubben m.fl., ställer upp på åtgärder som ökar
den genetiska variationen i vargstammen och den absoluta förutsättningen
för den acceptansen är att licensjakt tilläts. Från länsstyrelserna i berörda
län ser man en förändrad attityd. Förutsättningen för att kunna genomföra
åtgärderna för att förstärka den genetiska statusen är att också ha licensjakt.
Man måste enligt statsrådet vara medveten om att det tar mycket lång
tid att påverka eller förändra attityder, inte minst till varg. Bedömningen
har gjorts att acceptansen utvecklats när det gäller inställningen till vargförvaltningen
och vargpolitiken.
Statsrådet framhöll att Naturvårdsverket har haft huvuduppdraget att
utforma riktlinjerna som utformats efter utförliga forskarbedömningar. Länsstyrelserna
har haft uppgiften att samarbeta mycket nära med de jaktlag
som är aktiva och att ha mycket stränga regler för hur jakten ska genomföras.
Det har bl.a. inneburit mycket tydliga krav på rapportering. Man har
hela tiden vetat hur många vargar som har fällts och hur mycket som återstått
av kvoten. Under de två jaktomgångarna skedde en överskjutning
första året, vilket naturligtvis inte var bra. Å andra sidan uppfylldes inte
kvoten helt andra året, utan då fälldes en varg mindre.
Den utvärdering som gjordes efter första årets vargjakt visade att det
fanns anledning att göra ytterligare en del skärpningar andra året, vilket
också skedde. Det har således i varje steg varit viktigt att lära av gjorda
erfarenheter och att se till att hela tiden utveckla förvaltningen och åtgärderna
så att de anpassas till de erfarenheter som vunnits.
Efter varje jakt gjordes en utvärdering av själva jakten men också en
bedömning av vargstammens utveckling. Man har sett en utveckling med
höga tal för föryngring. Det är fråga om en mer omfattande reproduktion i
vargstammen än på många år i Sverige. Inriktningen är naturligtvis att
genomföra licensjakt också nästa år, men detta grundar sig på utvärderingen
av den jakt som förekommit, på bedömningen av hur vargstammen
utvecklas och på forskarnas bedömningar. Det är Naturvårdsverket som
ska fatta det beslutet.
När det gäller skyddsjakten bygger den på bestämda regler och det är
Naturvårdsverket som gör bedömningarna. Det är fråga om åtgärder som
sedan genomförs av länen. Stegvis ska det ske en delegation av besluten
ut till viltförvaltningsdelegationerna. Statsrådet underströk att det i varje
läge gäller att se till att jakten aldrig går över möjligheten att åstadkomma
en gynnsam bevarandestatus för vargen eftersom detta är det övergripande
målet för vargpolitiken. Det är enligt statsrådet mycket viktigt att komma
till rätta med tjuvjakten. I Finland minskar vargstammen kraftigt och man
har där gjort bedömningen att detta beror på tjuvjakten.

Utskottets ställningstagande
Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets sida.

Dokument för nedladdning!

Konstitutionsutskottets betänkande.pdf

Gå till arkivet