Kommentar från SRF: Vargjakten - en prestigefråga som drivs igenom utan ansvarstagande

2015-01-21 |

Rovdjursföreningens generalskreteare Ann Dahlerus.

Vargen är ett socialt och intelligent djur som är beroende av människans tolerans för att kunna leva i våra skogar.
Häromdagen gav Högsta Förvaltningsdomstolen i Göteborg besked om att deras bedömning av huruvida det är tillåtet att överklaga beslut på hotade arter som skyddas av EUs naturvårdslagstiftning till domstol dröjer ända
till nästa vecka.
Under tiden pågår en omfattande vargjakt, vars laglighet inte kan prövas i domstol, för fullt i Värmlands och Örebro län på en genetiskt svag och mycket utsatt vargstam.

Att vargstammen är svag och sårbar är något som de flesta politiker och myndighetsföreträdare nuvarande och före detta, inklusive Vargkommitténs förespråkare på DN Debatt i lördags 17 januari, numera vägrar tillstå.

Tills för bara något drygt år sedan var detta ett erkänt faktum. Men som ett mantra upprepas nu att vargstammen har gynnsam bevarandestatus. Det gör även debattörerna på DN samtidigt som de belägger andra med bristande
”insiktsfullhet om den naturvetenskapliga grunden för vargpopulationens mer
långsiktiga överlevnad i Skandinavien”. Det är magstarkt.

Vargstammen har en politisk gynnsam bevarandestatus på en mycket låg och bekväm nivå som passar politiska syften att på lättast möjliga sätt tillgodose de starka lobbyröster som vill ha en minimal vargstam. Men det är långt ifrån detsamma som att vargstammen har biologisk livskraft. Det borde säga sig själv att en stam på 370 djur med en inavelsnivå på 25% och en konstaterad inavelsdepression med försämrad reproduktion och missbildningar, i en situation med på tok för låg invandring med genetiskt tillflöde, inte är frisk och livskraftig. Det är rent ut ohederligt att påstå.

Det har gått politisk prestige i att driva igenom vargjakt efter att den förra regeringen drev saken så hårt att vargjakt numera, av många politiker, uppfattas som en nödvändighet för rikets bästa.  Detta synsätt måste förändras. Politikerna måste ta ansvar och våga erkänna att det behövs långt fler vargar (och det handlar inte om ”ett fåtal individer hit eller dit” som DN-debattörerna påstår) om invandringen fortsatt är så låg som den är idag; populationsstorleken och invandringen hänger ihop som kommunicerande kärl!

Regeringen måste ta ansvar för att det tas fram ett vetenskapligt värde för hur många vargar som behövs för en livskraftig stam och hur stor invandringen behöver vara, samt se till att gentiken förbättras avsevärt och att det ges utrymme för ett antal vargetableringar i norra Sverige för att säkra den genetiska kontakten österut. 

Det är i den änden man måste börja, inte med omfattande jakt på en svag vargstam som har sin rättmätiga plats i den svenska faunan. Vargen har lika stor rätt som andra djurarter att leva i våra skogar och ställer långt ifrån till med så stora problem som arten beläggs med. Det är dags att betrakta vargen som en art bland andra arter, låta stammen växa till sig och få breda ut sig i landet i den utsträckning som behövs för att den ska överleva och vara i hälsosam kondition.

Självklart ska man arbeta med hela den uppsättning av instrument som finns tillgängliga för förvaltningen som gedigen och väl timad faktainformation
och stöd vid behov, stängsling, ersättning för skador och skyddsjakt. Man kan
dock undra över varför myndigheterna inte haft någon aktiv strategi där man
snabbt och framförallt kontinuerligt bemöter de vanföreställningar och överdrifter som ständigt florera om varg runtom i landet?

Jag skulle vilja vädja till mina medmänniskor, vars vilja och tolerans vargen är beroende av för sin överlevnad, att försöka se vargen för vad den är. Den är ett intelligent och socialt djur som, efter att i historisk tid utrotats från den svenska naturen, återkommit till våra skogar och både behöver och har all rätt att få dela det livsrum Sverige har att erbjuda.

Acceptera att stammen måste få utveckla sig i fred på ett sätt som är naturligt för varg till en rimlig nivå, tolerera att vissa problem kan uppstå ibland som med praktiskt taget alla andra vilda djur (tex älgar och vildsvin för att nämna några) och acceptera att även människan måste anpassa sig till att det finns andra arter i den svenska naturen.

Ann Dahlerus
Generalsekreterare
Svenska Rovdjursföreningen

 

 

 

Gå till arkivet