Frågan är hur många vargar som måste finnas i Sverige och Finland/Nordryssland

2012-05-28 |

Linda Laikre får 1,2 ur vildvårdsfonden för att ta reda på hur svenska och finsk-ryska vargar ska få en gynnsam bevarandestatus

Professor Laikre Linda som är knuten till Stockholms universitet får under två år totalt 1,2 miljoner kronor för att ta reda på hur en sammanhängande vargpopulation i Sverige-Finland-norra Ryssland bör se ut.
Pengarna kommer från Viltvårdsfonden som fördelas av Naturvårdsverket varje år till viltforskning.
Den skandinaviska vargstammen tillhör en sammanhängande grupp med vargar som återfinns i Finland och norra Ryssland.
Laikres forskning ska kartlägga hur de rysk-finska vargarna hänger ihop med varandra, hur många djur det rör sig om som helhet och deras betydelse för den skandinaviska vargen.

Den svenska vargstammen befinner sig i ett besvärligt genetiskt läge. Stammen är grundad på ett fåtal individer och inaveln är hög – populationen är långt ifrån genetiskt livskraftig. Situationen är liknande i Finland där stammen är liten om än inte lika inavlad som den svenska. Historiskt sett har vargbestånden i dessa områden hängt samman och genflöde har förekommit över hela området. Men nu är beståndet fragmenterat med bristfälligt utbyte mellan olika områden.

För att kunna skapa en genetiskt hållbar situation för vargen i Sverige och angränsande områden är det viktigt att skapa en sammanhängade population. Men hur bör denna population se ut för att vara långsiktigt genetiskt livskraftig? Vargar behöver vandra mellan olika områden och bilda par så att avkomman får en god genetisk variation. Det behöver också finnas tillräckligt många vargar totalt sett, så att stammarna kan överleva trots förändringar i omgivningen eller miljön. Studien ska utreda hur en sammanhängande vargpopulation i Fennoskandien bör se ut.

Frågeställningar

  • Hur många lokala populationer krävs för att behålla en livskraftig vargpopulation Sverige-Finland-Norge-nordvästra Ryssland? Hur stort genetiskt utbyte mellan dem är nödvändigt om den totala populationen uppgår till exempelvis 3 000, 5 000, eller 10 000 vargar?
  • Vad krävs för att den svenska stammen ska kunna betraktas som genetisk livskraftig? Hur många andra vargbestånd behövs i angränsande områden, hur stora måste dessa vara och hur mycket genetiskt utbyte behövs med den svenska stammen om antalet vargar i Sverige exempelvis är 200, 500 eller 1000?
  • Vilket är minsta antalet vargar som krävs i den skandinaviska populationen för att den ska kunna utgöra ett genetiskt bidrag till metapopulationen som helhet?

Metod
Forskarna kommer att använda sig av populationsgenetisk teori i kombination med modeller som analyseras via datorsimuleringar. Syftet är att kunna optimera användningen av tillgänglig information om vargstammarna. I studien ingår också utveckling av ny programvara.

 

Gå till arkivet