Vargarna är för få – stoppa licensjakten!

2017-10-13 |

Vargarna i Sverige är för få, för inavlade, och för isolerade från större vargpopulationer. Därför är vår vargstam inte långsiktigt livskraftig. Och huvudorsaken till dessa problem är vargjakt – såväl legal som illegal.

Den legala vargjakten består av licensjakt och skyddsjakt. Skyddsjakt innebär att ta bort vargar som angriper tamdjur, och det är många gånger befogat. Licensjakten inriktas däremot inte på vargar som tar tamdjur.

Licensjakten är ett dödande för dödandets egen skull, eller för att människor ska få skörda mer av djur som också är vargens naturliga byten – som älgen. Sådan jakt borde inte tillåtas så länge vargstammen inte är långsiktigt livskraftig.

Licensjakten på varg har inte gjort någon nytta. Den har inte märkbart minskat angreppen på tamdjur – eftersom jakten inte riktas mot de vargar som orsakar skada. Och den tycks inte ha ökat acceptansen för vargen, i de kretsar där acceptansen är dålig.

Särskilt upprörande nu är att myndigheterna är på väg att tillåta licensjakt baserat på en kraftig överskattning av hur många vargarna är.

Det skriver Svenska Rovdjursföreningens ordförande Torbjörn Nilsson i en debattartikel i ETC.

Kortare versioner av artikeln har också publicerats i flera dagstidningar.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen