Sluta fabulera kring antalet vargar i Värmland

2018-10-23 |

Antalet vargar i Värmland måste minskas, skriver Jägareförbundets ordförande i Värmland Anders Olsson i ett inlägg i den värmländska rovdjursdebatten som var införd i NWT lördag 20 oktober.

Han menar att den värmländska  vargpopulationen är för tät. Som bevis för denna förtätning hävdar han att länet berörs av 33 vargrevir, antingen med familjegrupper eller med revirmarkerande par.
När jag läser den officiella slutrapporten från Viltskadecenter från förra
vinterns inventering ser jag att Värmland berördes av 26 vargrevir i slutet av
inventeringsperioden. Anders Olssons påstående om 33 revir är alltså sju för
många.

Av de 26 reviren är 14 gränsrevir som delas med antingen Norge eller Örebro län. För att få rätt uppfattning om hur många vargar ett län har räknas gränsreviren med hälften till vardera länet/landet de överlappar. Av
de 14 gränsreviren räknas således sju till Värmland. Det finns alltså 19 revir i
länet, fördelade på nio familjegrupper och tio vargpar.

Jag läser att Olsson möjligen kan tänka sig ett till två revir i Värmland, så jag förstår att även 19 revir är för många i hans värld.
Enligt Naturvårdsverkets nationella fördelning av familjereviren ska Värmland ha
minst elva familjer inklusive eventuella delade revir. Värmland hade nio. Sex vargpar fanns inom länet, åtta delades med Norge och Örebro. Det ger 10 till länet.
Jägareförbundet har ett indirekt ansvar för våra vilda djur eftersom förbundet sedan 1938 har ett så kallat allmänt uppdrag av staten och för det får ett bidrag på cirka 54 miljoner årligen. Visserligen har förbundet i avtalet med staten avsagt sig att sprida objektiv information om varg, men det innebär väl inte att förbundets företrädare ska sprida direkt felaktig information.
Jag ser också att Anders Olsson lägger ansvaret på vargen för att det finns lediga platser i jaktlagen som är svåra att fylla. Han menar att många inte längre anser det meningsfullt att jaga med varg på skogen.
Har det aldrig kommit för Anders Olsson att jakt är en av flera andra fritidsaktiviteter, även i Värmland. Det är väl inte en mänsklig skyldighet att jaga.
Han hävdar vidare att de värmländska vargarna dödar fler älgar i år än vad
jägarna skjuter denna höst.  Han skriver att det ska skjutas drygt 3 000 älgar, men det är väl drygt 4 000 som gäller i höst. Vargarna i ett revir tar cirka 120 älgar per år, oavsett om det finns valpar eller inte. Värmland har 12 egna vargrevir och 14 delade revir. De 12 egna tar cirka 1 400 älgar, de 14 delade reviren cirka 850 i Värmland. Alltså tar vargarna endast drygt hälften så många älgar som vad jägarna skjuter.
Men det är klart, om felaktiga siffror används kan man få till vilka scenarier
man vill.

Jägareförbundet borde också sluta luta sig mot ”de socioekonomiska
konsekvenserna för de människor som bor och verkar på landsbygden”. Varför inte istället acceptera att varg på skogen innebär vissa förändringar och anpassa
jakten efter det. Även andra förändringar har skett. Antalet jaktbart vilt har
ökat liksom jakttidernas längd för bland annat älg. Några konsekvenser för
landsbygden än jaktliga är svårt att se. I princip har angreppen på tamdjur upphört i länet.
Jägareförbundet hänvisar ofta till riksdagsbeslut för egna syften. Riksdagen
har bestämt att Sverige skall ha en livskraftig vargstam. Det borde
Jägareförbundets ordförande i Värmland ta fasta på istället för att fabulera
kring siffror och bidra till värmländsk stôllighet.

Jan Bergstam
ordförande
Svenska Rovdjursföreningen

 

 

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen