Lodjuret är en värdefull del av Upplands natur

2019-02-08 |

När jag såg ett lodjur i det vilda första gången var det mitt livs kanske starkaste naturupplevelse.
Bara att veta att de finns där ute är något
som gör mitt liv rikare. Vi hade nämligen helt utrotat dem från Uppland och större delen av Sverige.

Den biologiska mångfalden minskar idag i Sverige. Det blir färre individer av de arter vi har. Ekosystemen är komplexa näringsvävar där många arter påverkar varandra på sätt vi har svårt att förstå än idag. Minskningen av mångfalden i Sverige är bekymrande eftersom det behöver finnas en tillräcklig mängd individer av en art för att den ska kunna påverka ekosystemen. Framför allt har stora rovdjur visat sig ha stor positiv inverkan på ekosystemen.

Lodjur dödar ibland mindre rovdjur som rävar samt lämnar rester av bytesdjur som rådjur till havsörnar, kungsörnar och andra asätare. De här effekterna sipprar ner i ekosystemen och gynnar den biologiska mångfalden.
Lodjuret är listat som sårbart på Artdatabankens nationella rödlista eftersom antalet reproduktiva individer understiger tusen. Enligt en rapport från Grimsö forskningsstation har Uppsala län en bärkraft på 25Ä26 familjegrupper lodjur. Den
senaste inventeringen visar på endast 11,5 familjegrupper, vilket innebär drygt 60 individer i länet.

Lodjursstammen i Uppsala län har minskat med mer än hälften sedan
2009, enligt de inventeringsresultat som sammanställts av Viltskadecenter.
Enligt Naturvårdsverket är den genetiska variationen hos lodjuren liten, antagligen på grund av att det endast fanns ett fåtal djur kvar när arten fridlystes 1927. Det var nära att lodjuret försvann helt från Sverige. Lodjuret är känsligt för jakt och även den illegala jakten måste också beaktas.

Det händer att lodjuret ibland tar tamdjur. 2017 angrep lodjur sex
getter och två hjortar i Uppsala län. I Uppland hade vi under det året 19,284 får och 650 getter. Länsstyrelsen erbjuder ersättning
för de som förlorat sina djur till stora rovdjur. Vi kan alltså sluta oss till
att det är sällsynt, men att det händer, att lodjur attackerar tamdjur.

Vi anser att lodjuret ska få finnas kvar i Uppland, att de ska få fortsätta gynna våra ekosystem och att våra invånare ska ha möjligheten att få träffa på det här fantastiska kattdjuret i det vilda. Därför vänder vi oss mot den föreslagna sänkningen av miniminivån för antalet familjegrupper av lodjur i
Uppsala län från tolv till tio. Vi avfärdar också det förslag på fem
familjegrupper som viltförvaltningsdelegationen röstade om. Utgångspunkten för
förvaltningen av våra stora rovdjur kan inte vara att de ska skjutas ned till
en mininivå utan att de ska få leva i ekologiskt relevanta antal.
Därför uppmanar vi Länsstyrelsen, viltförvaltningsdelegationen och
organisationerna att arbeta för att stärka skyddet för länets rovdjur.

Jag skulle vilja att fler fick dela min starka naturupplevelse av att se detta mytiska djur i sin naturliga miljö i den uppländska naturen. Tag chansen och gå ut i naturen idag. Kanske har du turen att se dess stora spår i snön, eller, vem vet, kanske skymta lodjuret Ä vårt enda vilda kattdjur.

Per Axell
Regionansvarig
Svenska Rovdjursföreningen Uppsala län

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen