Antalet vargar endast tre familjer över miniminivån

2020-06-17 |

Ett typiskt habitat som vargar väljer för sitt revirliv. Långt från folk och fä. Just i det här området i mellersta Värmland har det regelbundet funnits vargfamilj sedan decennier.

När inventeringen av vinterns vargfamiljer till slut hade dubbelkollats och kollats igen stannade det officiella antalet helsvenska familjegrupper på 34, vilket motsvara 340 vargar med nuvarande
omräkningsfaktor 10.
Till detta ska läggas hälften - 2,5 alt 25 - av de fem familjegrupper som lever över gränsen till Norge. Detta ger en svensk population på 36,5 familje-grupper, eller 365 vargar.

Här bör förtydligas att Norge inte använder omräkningsfaktorn 10 när
antalet vargar i populationen anges. Norge räknar det faktiska antalet
vargar i varje enskild familjegrupp, vilket för gränsreviren innebär
totalt 31 vargar och inte 50 som Sverige använder och delar.
Norges sätt att räkna ger ett snitt på sex individer per familjegrupp utefter gränsen. Sverige räkna ändå hem fem av dessa.
Eftersom 26 kända döda vargar i Sverige under inventeringsperioden inte
är avräknade inventerade vargar gör vi det här 365-26. Således återstår
vid inventeringsperiodens slut 340 vargar. Vilket är så nära
miniminivån man kan komma utan att äventyra populationens status som
livskraftig. 40 vargar är endast fyra familjegrupper över mininivån. Ändå påstår nu forskare vid Viltskadecenter i Grimsö att det finns utrymme för en ”viss” jakt på varg nästa vinter.
Men… om vi fortsätter att syna antalet redovisade familjegrupper i
inventeringsrapporten kan vi plocka bort ytterligare 10 vargar eftersom
reviret Krokvattnet på gränsen Jämtland-Gävleborg i princip sköts bort i
skyddsjakt under vintern. Återstår 330 vargar.
Naturvårdsverket är tydligt med att miniminivån ska förses med en förvaltningsnivå väl tilltagen.
De revirmarkerande paren kanske någon saknar hittills i vårt resonemang. De kommer här. Under inventeringen hittades 19 par och
dessa 38 vargar finns redan med - gömda - i omräkningsfaktorn 10. Så de
behöver vi inte plussa på. I princip finns alla vargar i landet i
dag i Värmland, Gävleborg, Västmanland och i direkt angränsande områden till deras grannlän.
Dalarna saknar nästa varg sedan några år, de hade i vinter endast två
egna revir.
Vad gäller familjerevirens läge i Mellansverige kan vi konstatera att nästan samtliga finns utefter de folktomma läns- och landgränserna: Värmland mot Norge och Örebro - Gävleborg mot Dalarna och
Uppsala - Västmanland mot Dalarna och Örebro.
Titta på en karta i din dator och slå på Flygfoto och svep över områdena längs länsgränserna ovan så får du se var vi har skog i landet. Vargarna har dragit sig tillbaka till folktomma områden vilket innebär väldigt få tamdjursangrepp av varg.
Att vargen är en fråga enbart för jägare blir allt tydligare. Båda
jägarorganisationerna samlas nu i en offensiv för att antingen få bort
vargen helt eller kraftigt minska population. Riksjägarnas ordförande
Solveig Larsson konstaterar i en debattartikel att vi måste inse att
vargen inte har någon plats i den svenska naturen och KDs värmländske
riksdagsman Kjell-Arne Ottosson använder sin riksdagsgärning för att
sänka vargpopulationen i landet, i första hand ner mot Jägareförbundets
150 vargar. Och på det blev han i senaste valet inkryssad till
Riksdagen av sina jägarkamrater hemma i Töcksfors för sitt engagemang i
vargfrågan.
Att vargarna drar sig tillbaka till alltmer folktomma områden utefter länsgränserna framgår tydligt av siffrorna "delas med" i rapporten. Så här ser det ut: Värmland har fem egna familjegrupper och delar åtta med andra län/land, Gävleborg har fyra egna och delar åtta med andra län, Dalarna har två egna och delar tio med andra län, Västmanland har ett eget och delar sex med andra län, Västra Götaland har ingen familjegrupp, varken egen eller delad, Uppsala delar ett med Gävleborg, Stockholm delar ett med Södermanland, Östergötland har ett eget, Jämtland delar två med Gävleborg och Västernorrland och Västernorrland delar ett med Jämtland och Gävleborg.

Lite om de norska vargarna
8,5 familjegrupper fanns inom den så kallade Ulvesonen som sträcker sig
utefter den norsksvenska gränsen i fylkena Innlandet - tidigare
Hedmark och Oppland och Viken - tidigare Østfold och Akershus.
Familjegruppen Letjenna i Innlandet lite nordväst om Värmland sköts bort
i licensjakt.
Vid inventeringsperiodens slut fanns således 7,5
familjegrupper kvar.
Fem helt inom Norge och fem som delades med
Värmland.
Totalt 61 vargar knutna till familjegrupper enligt den norska
redovisningen.
Till dessa ska läggas 14 vargar i sju fördelade par.
Alltså totalt 75 norska vargar vid inventeringsperiodens slut.
Stortinget har nyligen tagit beslut att alla vargar över 50 individer inom ulvesonen kan skjutas bort. Vargar som rör sig utanför ulvesonen är i princip laglösa.

Fotnot: Det finns en annan omräkningsfaktor som flera forskare menar
visar en troligare siffra för den totala populationen vid
inventeringsperiodens slut då antalet vargar är som lägst under
vargpopulationens årscykel.
Siffran för denna omräkningsfaktor är 7,7. Om vi utgår från 36,5 familjegrupper blir populationen 281 vargar, en bra bit under miniminivån alltså.
Om vi istället utgår från 330 vargar enligt vår beräkning där döda
vargar dragits bort som vi gjort i början av artikeln hamnar vi på en
population med endast 254 vargar. Något utrymme för en ”viss” licensjakt kommande vinter kan inte vi se.
Det är senaste vinterns inventering som hittills varit vägledande för
eventuell licensjakt efterföljande vinter. Det finns absolut ingen
anledning att ändra på det. Några andra siffror på vargpopulationens
storlek finns inte att utgå från.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen