257 vargar i Sverige – inte 355

2017-06-02 |

Den rapport om vinterns varginventering som Viltskadecenter sammanställt tyder på att det vid vinterns slut fanns omkring 257 vargar i Sverige. Siffran 355, som Naturvårdsverket gick ut med igår, avspeglar inte vargpopulationens verkliga storlek.

- Det är märkligt att Naturvårdsverket går ut med siffran 355, trots att de vet att den bygger på en föråldrad beräkningsmetod, säger Torbjörn Nilsson, ordförande i Svenska Rovdjursföreningen.

I inventeringsrapporten framgår att det under vintern hittats 34 familjegrupper i Sverige, och sju familjegrupper vars revir ligger delvis i Sverige och delvis i Norge. Bland de helsvenska familjegrupperna ingår dock fyra som inte fanns kvar i slutet av vintern, eftersom de sköts bort vid licensjakten: Nordmark, Loka, Orsen och Blyberget.

Tidigare har antalet vargar uppskattats genom att multiplicera antalet föryngringar, dvs antalet valpkullar som fötts, med 10. Den metoden grundades på data från bara tre år då vargpopulationen var betydligt mindre än nu. Efter hand har det blivit alltmer tydligt att den metoden inte stämmer för dagens vargpopulation.

Forskarna i Skandulv har därför utvecklat en beräkningsmodell som bygger på data från en mycket längre tidsperiod. Den modellen, som publicerades i en vetenskaplig artikel i fjol, tar också hänsyn till att antalet vargar varierar över året. Beräkningarna visade att mest sannolika populationsuppskattning i december månad är 8 gånger antalet familjegrupper som finns då, och mest sannolika uppskattning i mars månad är 7,67 gånger antalet familjegrupper som finns då.

Att vargpopulationen varierar över året, och även omräkningsfaktorn mellan antal familjegrupper och antal individer, beror på att alla valpar föds ungefär samtidigt på våren, medan dödligheten sker under hela året.

Man kan förstås välja när på året man vill mäta populationsstorleken. Men om man vill jämföra populationsstorleken med det referensvärde på 300 som Naturvårdsverket sagt att vargpopulationen inte bör underskrida, då bör man tänka på att det referensvärdet baserats på analyser med ett program som mäter populationsstorleken precis innan nya valpar föds. Därför är det populationsstorleken strax innan årets föryngring - i mars - som kan jämföras med referensvärdet.

Av de 34 helsvenska familjegrupperna var det alltså 30 som fanns kvar i slutet av vintern. De sju svensk-norska familjegrupperna fanns kvar och räknas i detta sammanhang som halva familjegrupper. Bästa möjliga uppskattning av antalet vargar i slutet av vintern blir därför 33,5 x 7,67 = ca 257.

- Naturvårdsverket tycks mena att den nya beräkningsmodellen ska kvalitetssäkras innan den används i förvaltningen. Men den gamla beräkningsmodellen är inte heller kvalitetssäkrad på det sättet, och alla inser ju att den nya beräkningsmodellen är bättre underbyggd, säger Torbjörn Nilsson. Rovdjursförvaltningen bör hela tiden baseras på så aktuell kunskap som möjligt, därför finns det ingen ursäkt för att inte använda det som är bästa tillgängliga kunskap just nu.

Länkar:
Inventeringsrapporten från Viltskadecenter
Skandulv-forskarnas artikel om beräkning av antal vargar utifrån antal familjegrupper

Ytterligare information
Torbjörn Nilsson, ordförande i Svenska Rovdjursföreningen, 070-001 85 37

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen