Kommentar från SRF: - Därför överklagar vi vargjakten även i år

2015-01-14 |

Reaktionerna på förvaltningsrättens jaktstopp har varit starka, framför allt från jägarhåll.
Uttryck som ”Frågan har passerat alla rimliga gränser”, ”Demokratiskt dråpslag, ”Just nu är allt nattsvart”, ”Människors livskvalitet stoppas. "Vuxna män gråter i dag” och så vidare, är några exempel på frustrationen över den tillfälligt stoppade jakten.
Man känner sig överkörd och hotad av att domstolen, trots regeringens överklagandeförbud, accepterat att pröva jaktens överensstämmelse med lagstiftningen.

Även f d landsbygdsminister Eskil Erlandsson, arkitekten bakom att jaktbeslut inte längre kan överklagas till domstol och i dag vice ordförande i EU-nämnden, har reagerat i ett pressmeddelande och hänvisar till att vargstammen i dag har gynnsam bevarandestatus, vilket han menar är något som uppfyller förutsättningarna för vargjakt.
Han säger sig också vara förvånad över att det tycks finnas tveksamheter över om överklagandeförbudet är förenligt med EU-rätten, trots att han borde veta bättre eftersom EU-kommissionen redan i juli förra året uttryckt starkt kritik över förfarandet och öppnat ännu ett överträdelseärende mot Sverige.
Det som är oroande med de starka reaktionerna är att kritiker till jaktstoppet inte tycks vilja förstå att tillgång till rättslig prövning i domstol är en demokratisk rättighet som dessutom finns starkt uttalad i EUs rättsordning, som ju gäller för alla medlemsländer.
Finns det en lagstiftning måste den ju naturligtvis följas och vari ligger provokationen att ett jaktbesluts laglighet prövas?

- Förvaltningsrättens beslut kom visserligen i ett mycket sent skede när jakten redan var förberedd och den frustrationen är förståelig. Å andra sidan är det ingen hemlighet att det funnits stark kritik till att jaktbesluten inte längre skulle kunna överklagas till domstol eftersom det var ett uppenbart maktmedel som den förra regeringen tog till enbart för att förhindra en rättslig prövning av vargjakten 2015, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen.

Ett annat maktmedel var att den förra regeringen också fuskade med den så kallade ”vetenskapliga” bedömningen av vad som kan betraktas som gynnsam bevarandestatus, det som Erlandsson menar är en förutsättning för jakten.
Det är två tunga skäl till varför miljöorganisationerna, som överklagat jakten, och regeringen inte är överens om att det finns en acceptabel grund för vargförvaltningen i landet.
Överklagandeförbudet och bristen på vetenskaplighet i bedömningen av gynnsam bevarandestatus är inget annat än grova provokationer mot dem som vill ha en livskraftig vargstam i landet. 
Här skulle man kunna använda Jägareförbundets Gunnar Glöersens egna ord, som i hans fall gällde jaktstoppet, men som i vårt fall gäller regeringens maktmedel mot naturvården: ”Hånade”, ”lurade”, ”bedrövligt”.
Vargstammen har förvisso blivit större under senare år, men man har inte kommit någon vart med de svåra genetiska problemen, de är och förblir akilleshälen i vargförvaltningen.
Miljöorganisationerna har hela tiden hävdat att man först måste ordna upp genetiken och först därefter överväga om, och när, det är lämpligt med licensjakt. Trots försök under några år att förbättra genetiken har myndigheterna inte lyckats med detta.
Det absoluta lågvattenmärket nåddes när den förra regeringen, för att komma runt den genetiska problematiken, plötsligt hävdade att vargstammen har uppnått gynnsam bevarandestatus och att det räcker med 270 vargar för en livskraftig vargstam. Simsalabim så var de, tills helt nyligen även offentligt erkända, mycket allvarliga genetiska problemen praktiskt taget lösta och den omtalat otillräckliga invandringen av vargar österifrån fullt tillräcklig!

- Enligt politikerna räckte det därför med 270 vargar och några genetiska hänsynstaganden behövdes inte enligt den förra regeringens ogenerade bluff. Den nuvarande regeringen måste helt enkelt ta fram ett vetenskapligt välgrundat värde för hur många vargar som behövs, säger Kenth Nauclér, ordförande i Svenska Rovdjursföreningen.

Alla som sysslar med vargfrågan vet att de genetiska problemen är lika omfattande som tidigare; inaveln ligger på 25 procent och är fortfarande lika hög som för avkomma från syskonparningar, samtidigt som den i sammanhanget så livsviktiga invandringen, fortsatt är otillräcklig, oregelbunden och slumpartad. Hela vargstammen grundas fortfarande på endast fem vargar som vandrat in österifrån, varför många vargar är så nära släkt att inavelsskador uppstått i stammen.
Isoleringen från artfränder i öst är och förblir själva grundorsaken till de svåra problemen och det krävs krafttag, mod och okonventionellt tänkande för att verkligen finna lösningar på den ohållbara genetiska isoleringen.

- Till exempel måste man hitta framkomliga vägar för att vargetableringar ska få finnas och accepteras i den norra halvan av Sverige, något som få politiker vågar ta i eftersom det leder till kraftiga protester från rennäringen. Men även denna näring måste anpassa sig till moderna miljökrav och vara villig att diskutera kompromisser, annars kan vi inte ha en livskraftig vargstam i landet, säger Ann Dahlerus.

De tre åtgärder som saknas i en hållbar vargförvaltning, enligt vår mening, är:
ett vetenskapligt välgrundat referensvärde för hur många vargar som behövs, som inkluderar genetiska hänsynstaganden
ett mål för genetiken och en konkret plan för hur isoleringen ska brytas och inaveln sänkas avsevärt och varaktigt
en plan för hur åtminstone ett antal vargetableringar ska få finnas i norra halvan av landet för att säkra den genetiska kontakten österut.

Dessutom måste alla typer av jaktbeslut på hotade arter som omfattas av EUs naturvårdslagstiftning kunna prövas i domstol, det är en fullt normal demokratisk rättighet.
Om regeringen är beredd att ompröva målen för vargförvaltningen och införliva de ovanstående aspekterna i den nationella vargförvaltningsplanen på ett hederligt sätt, som alla kan vara någorlunda överens om, samt hörsamma kraven på tillgång på rättslig prövning. Ja då skulle vi ha en grund för vargförvaltningen som Rovdjursföreningen, och troligen övriga miljöorganisationer i Sverige skulle kunna betrakta som acceptabel och hållbar.
Med en sådan grund skulle heller inte den enorma polemiken kring licensjakt behöva vara det ständigt återkommande trätoämnet utan den skulle i sinom tid leda till att vargstammen, när förutsättningarna är på plats, kan förvaltas med en försiktig licensjakt.

- Även om många rovdjursförespråkare kanske inte är speciellt förtjusta i tanken på licensjakt på varg, tror jag de flesta inser att man såsmåningom måste acceptera en viss jakt när beståndet verkligen är långsiktigt livskraftigt och vargstammen uppnått gynnsam bevarandestatus i dess verkliga och vetenskapligt korrekta bemärkelse. Vi accepterar ju lo- och björnjakt, men är kritiska om vi anser att jakten är oansvarigt hög eller etiskt problematisk, säger Kenth Nauclér, ordförande i Svenska Rovdjursföreningen.

Gå till arkivet